Finland fick på söndagskvällen en nygammal president i ett historiskt val. Sauli Niinistö är den första som blivit vald direkt i den första omgången. Med 62,7 procent av rösterna i hela landet och 61 procent på Åland sopade han golvet med de sju utmanarna.
Många har sagt det redan, Niinistös jordskredsseger beror framför allt på att han skött sig bra. I en tid av ökad spänning även i Östersjöområdet, med Rysslands annektering av Krim, kriget i Ukraina, Brexit och den rätt oberäkneliga husbonden i Vita huset väljer man det som känns tryggt och stabilt–särskilt som kandidaten i fråga redan har upparbetade kontakter till flera världsledare.
Ett genialt drag av Sauli Niinistö var dessutom att inte kandidera för sitt gamla parti Samlingspartiet utan för en valmansförening. På så sätt var det sannolikt lättare för en bredare skara väljare att ge sin röst till honom. På så sätt förstärks också bilden av att presidentvalet framför allt är ett personval.
För de sju utmanarna gick det betydligt knackigare. Pekka Haavisto (Grön) kom på silverplats men med 12,4 procent av rösterna var han aldrig på allvar en utmanare till Niinistö. Haavistoeffekten för sex år sedan kom av sig.
Trea i presidentvalet blev kandidaten som vill stänga Finlands gränser för flyktingar och asylsökande. Laura Huhtasaari (Sannf) fick 6,9 procent av rösterna och slog knappt evighetsmaskinen Paavo Väyrynen, ex-center, nu valmansförening, som vill ta Finland ut ur EU och drömmer om en politik med Kekkonen-förtecken.
För de två stora rikspartierna Centern och Socialdemokraterna gick det riktigt dåligt. Partiledarna har varit så gott som osynliga, kandidaterna har fått klara sig bäst de kan. Med kännedom om Niinistös popularitet även bland de egna anhängarna har C och SDP valt att ligga lågt för att inte stöta sig med den som står i beråd att bli omvald som statschef.
Att kunnige Ålandsvännen Nils Torvalds (SFP) hamnade på jumboplats i hela landet med bara 1,5 procent av rösterna är lite trist, inte minst sett till språket. På Åland kom han trea med 15,5 procent, inte heller det något lysande resultat.
Troligen var det Torvalds ivriga ja till Nato-kampanj som skrämde bort väljare, inte minst på Åland. Sauli Niinistö tog i valrörelsen aldrig ställning i Natofrågan. Det får man ha respekt för eftersom det är han som ska sköta förhandlingarna med Nato om Finland under de kommande sex åren hamnar i det läget att det gäller att börja förhandla. Och då är det säkert bra att inte ha spelat ut sina kort.
Men det är också lätt att hålla med före detta riksdagsledamoten Ulla-Maj Wideroos (SFP) som i en debatt förra veckan slog fast att det vore bra med ett resonemang i Natofrågan. Om Sverige byter regering efter valet och en Alliansregering söker Natomedlemskap, vad gör Finland då?
Pekka Haavisto varnade vid ett seminarium på Åland för ett par veckor sedan för att ett finländskt Natomedlemskap leder till rysk upprustning vid Finlands östgräns som då också blir Natos östgräns i norr. Det är naturligtvis ett scenario att ha med i resonemanget.
Om sex år får Sauli Niinistö inte längre ställa upp, en president kan sitta bara två sexårsperioder. Vad händer då? Ställer Pekka Haavisto upp en tredje gång och är det då hans tur? Eller är det Matti Vanhanens (C) tur? Och vad gör en Laura Huhtasaari? Kan vi räkna ut Paavo Väyrynen eller blir det en femte omgång för hans del?
Mycket hinner förstås hända på sex år, kanske finns den som blir landets president år 2024 i dag i de yngre leden.
Sauli Niinistö vann stort också på Åland. Vi får hoppas att han hjälper till att lotsa den nya självstyrelselagen i mål, utan alltför stora förändringar. Och att han verkligen säger ifrån när attackerna mot svenska språket tar fart. Och att han gör det på finska.
Kerstin Österman