Har du ett parti som gapar mycket på ett motbjudande sätt, som växer starkt i opinionen och som du inte vet vad du ska göra åt?
Lär av Finland, förmodligen europeisk mästare i konsten att knäcka populister.
För några årtionden sedan var det Landsbygdspartiet.
Den högljudda, bråkiga gruppen skördade under sjuttio- och åttiotalet stora framgångar i opinion och riksdagsval. Man varvade kritik mot påstådd korruption med utfall mot herrarna i Helsingfors och gärna även finlandssvenskar.
Som en följd av väljarframgångarna gavs man en plats i regeringen. Det tog dock inte många år av regeringsmakt innan luften pyste ut.
Ansvaret tärde, Landsbygdspartiet blev snabbt ett parti bland andra.
På nittiotalet upplöstes gruppen.
Håller nu samma sak på att hända med Sannfinländarna, arvtagare till far och son Vennamos Landsbygdsparti?
Mycket talar för det.
Efter stora framgångar i val gavs Timo Soini och hans grupp en plats vid regeringsbordet. Hit hade man bland annat kommit via frän kritik mot bidrag till Grekland och det finländska flyktingmottagandet.
Väl på plats i regeringen visade det sig dock snabbt att Sannfinländarna fick svälja både nya bidrag till Grekland och det största flyktingmottagandet i Finlands moderna historia. Verkligheten visade sig som så ofta mer komplex än slagorden.
Ett annat sätt att säga samma sak är att övriga partier nu synat Sannfinländarnas bluff, vilket partiets väljare nu även noterat och replikerat på.
Kommunalvalet våren 2017 blev en katastrof för Sannfinländarna. Från att i riksdagsvalet 2015 ha blivit näststörsta parti i riksdagen rasade man ned till en delad femteplats med Vänsterförbundet. SFP, som man hånat så hårt under åren, ligger nu bara några procentenheter efter.
Och i somras var så krisen total när hela partiet sprack.
Kvar av Soinis fornstora rörelse finns nu ett parti som leds av den för hets mot folkgrupp dömde Jussi Halla-ahos och en grupp som kallar sig Blå framtid. Sistnämnda stöds av 1,3 procent av finländarna enligt Yles novembermätning. De har haft stora svårigheter att samla in de namn som krävs för att registrera sig som ett parti. Att någondera av dem ska sitta med i nästa regering framstår som alltmer osannolikt, även om osvuret är bäst.
Sammantaget är det finländska exemplet intressant och tankeväckande, inte minst när det ställs mot andra strategier att hantera kraftigt växande populistiska rörelser.
Exempelvis det politiska Sverige har som känt valt en helt annan metod. Här tar övriga partier i riksdagen inte i Sverigedemokraterna ens med tång. Samtidigt har Jimmie Åkessons grupp bara vuxit. Hade utvecklingen varit densamma om även de i någon form hade tvingats ta ansvar för sin politik?
Därmed inte sagt att Finlands linje varit utan problem.
Den har gjort att nuvarande regering inte kunnat vidta så genomgripande reformer som landet hade behövt. Den har också gjort att man från högsta regeringsort legitimerat Sannfinländarnas retorik.
Vägvalet är därför inte på något sätt enkelt.
Men om målbilden uteslutande är att över några års tid gröpa ur en rörelse som låtsas att allt är så enkelt?
Ja då får man ändå säga att det finländska receptet varit effektivt.

Niklas Lampi