Under fredagens scensamtal om vandringssägner på internet och källkritik, berättade journalisten Jack Werner en sedelärande historia.
Under raskravallerna i USA i början av 1960-talet spreds en otäck historia. En mamma låter sin lille son gå ensam på herrtoaletten i ett shoppningcenter eftersom hon tycker att han har blivit för stor för att kunna följa med henne in på damtoaletten. När han dröjer ber hon en manlig vakt att gå in och se efter hur det går. Vakten hittar pojken avsvimmad i en pöl med blod. Han har blivit kastrerad. Det framkommer snart att människor har sett ett ungdomsgäng följa efter pojken in på toaletten.
Under de kommande åren skapade historien panik och oro i hela USA när ryktet färdades från kust till kust. Myndigheter och tidningar fick ta emot tusentals oroade telefonsamtal och brev.
Historien förändrades dessutom beroende på vem som berättade den. Var berättaren vit så var ungdomsgänget svart och pojken vit. Var berättaren svart var det tvärtom en svart pojke som angripits av ett vitt gäng.
Men historien var aldrig sann. Folkloristen Bill Ellis har spårat vandringssägnen om den stympade pojken hela vägen tillbaka till antisemitiska ritualmordsanklagelser som berättades i det gamla Rom 63 år före Kristi födelse.
I dag har vi sociala medier konstruerade för att sprida just den här typen av känslomässigt engagerande och starka historier, oavsett sanningshalt. Etablerad media har ett ansvar att inte göra det, utan att tvärtom i speciellt allvarliga fall, försöka dementera de falska ryktena. Problemet är att den dementerande historien sällan blir lika spännande som det falska ryktet.
Även på Åland upplever vi med jämna mellanrum hur gamla vandringssägner sprids. Det kan handla om den hotfulla vita skåpbilen som lurar på dagisbarn eller hotet från våldsamma clowner.
Det är medias uppgift att rapportera om vad som händer, och inte händer, i samhället. Vi har ibland notiser om utryckningar till hus som visade sig inte brinna, eftersom många har sett brandbilarna och undrar vad som hänt. Att skriva om clownskräcken för att stoppa en destruktiv ryktesspridning är en svår balansgång mellan att informera om sakläget och att underblåsa ryktet genom att uppmärksamma det.
Ansvaret för att inte förmedla lögner och falska rykten åvilar alla som väljer att torgföra sina åsikter på nätet.
Jack Werner, som i flera år har studerat nätets mytbildningar och på sajten Viralgranskaren avslöjat falska nätrykten, är ändå optimist. Trots att problemet fortfarande är stort tycker han att medvetenheten har ökat under de senaste tio åren. Vi får hoppas att han har rätt och fortsätta att vara försiktiga med vad vi sprider.

Petter Lobråten