Den finländska försvarsmaktens beslut att stoppa det ryska fartyget Kruzensterns Ålandsbesök har lett till höjda ögonbryn på sina håll. Men det mesta talar för att man bara gjort sitt jobb, där det ingår att värna demilitariseringen mot främmande makt som utmanar och testar den.

Exakt vad som ligger till grund för försvarets beslut är inte klarlagt. Huvudstaben vill inte ge kommentarer.
Men flera omständigheter sammanfaller på ett sätt som säkert inverkat. Till att börja med är det fyrmastade skolfartyget Kruzenstern knappast ett oskyldigt civilt klassrum. Hon ägs av ryska staten och används bland annat för utbildning av ryska kadetter. Det militära inslaget är uttalat.
Till det här kommer tajmingen.
Är det en slump att statsägda Kruzenstern med 160 kadetter ombord vill anlöpa Åland precis samtidigt som Ryssland ordnar en av sina största militärövningar i Östersjön sedan kalla kriget? Den säkerhetspolitiske forskaren Tomas Ries vid Svenska försvarshögskolan finner det högst osannolikt.
Besöket hade därtill sammanfallit med det så kallade fredslägret, som i september ordnas av svenska och ryska aktivister på Åland. Ett läger som förvisso Ålands egen kansliminister visat förståelse för, men som alla andra seriösa bedömare ifrågasatt och menat att ligger i linje med Rysslands övriga påverkansförsök i stort som smått.
Det är därför inte svårt att föreställa sig hur ryska mediekanaler som Sputnik och Russia Today skulle försöka koka ihop ett propagandanummer av allt det här, och kabla ut en vinkel där fredsälskande ryska sjömän tas emot under jubel i Mariehamn samtidigt som den onda och lömska västvärlden övar krig i havet utanför.
Den svenska storövningen Aurora, där Finland och USA deltar, pågår nämligen parallellt med alltihop, som om det inte skulle räcka med sammanträffanden redan.
Det mesta talar därför för att försvarsmakten nu velat markera mot Ryssland och visa att det får räcka med testandet. Man ser av allt att döma Kruzenstern som en liten pusselbit i ett större spel. Ett spel där Ryssland på senare tid och på olika sätt prövat gränser och beredskap. Till samma beteendemönster hör de minutkorta, illegala och ryska flygningarna över finskt territorium.

Landskapet kan därför med tillfredsställelse notera att försvarsmakten i det här fallet inte varit passiv.
Man har tvärtom gjort en analys och vidtagit åtgärder, och därmed visat att man tar ett ansvar för demilitariseringen i linje med den roll man folkrättsligt har. Utåt blir markeringen att man har uppsikt och att det finns beredskap att handla.
Förmodligen och förhoppningsvis är det också en signal som noteras på ryskt håll.

Niklas Lampi