De populistiska partiernas frammarch i Norden togs upp under Alandica debatt i juni. Högerpopulistiska kallas partierna eftersom de står till höger på den nya värdeskalan. De är mot invandring, mot EU, mot etablissemanget, de slår vakt om den nationella identiteten, de är anti-feminister, mot fri abort och oftast mot samkönade äktenskap. I ekonomiska frågor och när det gäller välfärdsstaten är de däremot inga högerpartier utan står mer i mitten.
Enligt Ann-Cathrine Jungar, docent vid Södertörns högskola, är det eurokrisen 2008 och de stora flyktingströmmarna från 2014 framåt som gjort att de högerpopulistiska partierna växer. De som stöder dem känner sig svikna av de etablerade partierna medan populisterna ger dem snabb-fix-svar – låt vara att svaren sällan går att omvandla till konkret och praktisk handling.
Också de som förlorat på globaliseringen röstar i större utsträckning på högerpopulistiska partier. Globaliseringen innebär att världens länder knyts närmare varandra, människor, varor och pengar rör sig lättare mellan länderna. Fattigdomen minskar, demokrati och jämlikhet sprids. Men globaliseringen har också lett till att industrijobb ersatts av en växande tjänstesektor och till att storföretagens makt ökar. De som motsätter sig den här utvecklingen och hellre står för protektionism röstar ofta på högerpopulisterna.
I Sverige har flyktingar och invandring stigit fram som den viktigaste, eller åtminstone mest diskuterade, frågan inför riksdagsvalet i september. Sverigedemokraterna spås bli valet stora segrare och ligger just nu på mellan 20 och 21 procent i opinionsmätningarna. Därmed är SD Sveriges näststörsta parti.
SD har länge varit isolerat på grund av sitt ursprung i nazismen. Men, som Ann-Cathrine Jungar säger, partiledaren Jimmie Åkesson har tvingats städa upp i partiet som nu satt agendan och haft stort inflytande på politiken. Man kan till och med hävda att SD:s framgång gör främlingsfientligheten rumsren, åtminstone nästan.
Nu utmanas de nationalkonservativa partierna emellertid på sin egen spelplan av ännu argare konkurrenter. I Sverige finns Alternativ för Sverige som bildades efter att SD:s ungdomsförbund slängdes ut från moderpartiet efter samröre med nazistiska Nordisk ungdom. AfS vill bland annat riva upp mellan en halv och en miljon svenska uppehållstillstånd. De som ljugit om sin ålder, begått brott, levt på bidrag eller inte lärt sig svenska ska utvisas.
Nazistiska Nordiska motståndsrörelsen vill gå ännu längre, man talar om folkrättegångar med egna domare. De som ska dömas är politiker, ”brottet” är invandringen. NMR växer också i Finland. NMR vill avskaffa demokratin och införa en nordisk diktatur. Rörelsen hyllar Hitler och Nazityskland, är mot invandring och mångkultur.
I Finland finns numera också det nya partiet Blåkorsets förbund, ett parti som är ”mer invandrarkritiskt än Sannfinländarna och mer kristet än Kristdemokraterna” (Hbl 7.7 2018).
Det är knappast någon som tror att vare sig AfS, NMR eller Blåkorsare kommer in i riksdagen i Sverige eller Finland. Säte i parlamenten har däremot flera högerpopulistiska partier och vissa sitter även i respektive lands regering, som Fremskrittspartiet i Norge och Blå framtid i Finland. Dansk folkeparti har haft stor inverkan på dansk politik, särskilt invandringen, utan att sitta i regeringen. Om Jimmie Åkessons gäng ska nå regeringsmakten i Sverige är tveksamt. Klart är ändå att SD får mer inflytande ju större partiet blir.
Varför de högerpopulistiska partierna växer är inte alldeles lätt att svara på. De utger sig ofta för att representera ”folket”, i motsats till de etablerade, eliten. Populisterna drar nytta av att de etablerade har misslyckats med integrationen av de nyanlända. De får sin näring också av sådana EU-beslut som det hade varit bättre om länderna och regionerna hade fått besluta om själva.
Känner man sig bortglömd och icke-sedd av dem som har makten ger man sin röst åt populisterna. Skickliga politiker som underblåser oron och spelar på rädslan för det okända och annorlunda ökar stödet. Enligt Ann-Cathrine Jungar är de högerpopulistiska partierna dessutom väldigt aktiva på sociala medier och skapar egna nyheter och åsiktskorridorer. Så här når man de yngre väljarna, många av de yngre tittar, lyssnar och läser inte det ”gammelmedia” förmedlar.
På Åland har högerpopulismen hittills inte haft särskilt mycket vind i seglen, Åländsk demokrati har en representant i lagtinget. Partiet har inte lyckats rida på främlingsfientligheten för att öka stödet eftersom integrationen på Åland varit lyckad. Men kanske det blir annat ljud i skällan när nästa grupp kvotflyktingar från Syrien anländer?
Vid debatten i Alandica löd frågan: Hur kan motkrafter uppstå så att den västerländska demokratin inte går under? Svaret var att de nationalkonservativa populisterna ska mötas i en öppen debatt där grundläggande värderingar och demokrati diskuteras. Vi måste ha ledare som vågar ta debatten, vi ska försvara rättssamhället, fostra en debatterande ny generation och hitta nya plattformar för debatt så att även de unga deltar. Och eftersom de högerpopulistiska främst stöds av män och har rätt få kvinnor i sina led kan kvinnorna vara en viktig motkraft.
Men framför allt behövs det tydliga framtidsvisioner hos de etablerade partierna, en politik som väljarna tror på och känner att de vill vara en del av. Folk vill bli sedda, deras oro måste tas på allvar. Det får ändå inte betyda lapp på luckan för dem som flyr undan nöd och förödelse. Vi kan förstås inte ta emot alla som söker ett bättre liv men vi ska inte heller begränsa oss till dem med blont hår och blå ögon.
Kerstin Österman
nyheter@alandstidningen.ax
tel: 26 026
Ålandstidningen