Stimulans till köp av miljöbilar via fordonsskatten är bättre än landskapsstöd. Egen skattebehörighet kunde ge Åland ett bättre instrument än Finlands bilskattereform.
I sitt handlingsprogram lovar nya landskapsregeringen införa stöd för anskaffning av miljöbil samt för skrotning av äldre bilar.
Senare har liberala miljöministern Katrin Sjögren och dito finansministern Mats Perämaa ställt i utsikt att anslag för miljöbilsstödet finns med i första tilläggsbudgeten.
Vad man alltså i klartext föreslår är en summa pengar till den som köper en miljöbil.
Ett stöd för att påskynda förnyandet av bilparken är givetvis vällovligt, men bara en droppe i det hav och den miljö som man vill värna om.
Med de årliga stödsummor det kan bli fråga om dröjer det många år innan sådan förnyelse ägt rum att den är annat än försumbar miljömässigt.
Det är dessutom lätt att föreställa sig ett omständligt förfarande med ansökningar, där personers bilköp och bilval vägs miljömässigt och politiskt för att fastslå vem som ska få stöd och vem som blir utan.
Frågan är också om inte de begränsade summor som står till förfogande för miljösatsningar kunde användas på ett bättre och mer resultateffektivt sätt.
Ett mer ändamålsenligt sätt, som dessutom vore rättvist mot alla är naturligtvis skattevägen. Stimulans till köp av miljöbilar med hjälp av fordonsskatten och därmed effekt på bilarnas pris skulle utfalla lika för alla.
Men där saknar Åland, som så ofta, skatteinstrumentet att själva göra något bättre.
För även om regeringen i Helsingfors gått in för att via ändring i fordonsskatten försöka påverka folks nybilsval är resultatet inte särskilt märkvärdigt.
Visst, den koldioxidgraderade reformen har haft effekt på nybilspriset. Vi har sedan december läst i bilannonser om hur den och den bilen är billigare, och för all del också hur större bilar med stor bränsleförbrukning och stora koldioxidutsläpp blivit dyrare.
Följden har också varit att många passat på att byta ut sina äldre fordon, men frågan är om effekterna faktiskt blivit de eftersträvade.
Sänkta priser överlag på bilar med rimligare utsläpp kan leda till att många passar på att byta upp sig en klass till en motorstarkare bil med påföljden att koldioxidutsläppen i praktiken inte minskar.
Effekten kan också bli att antalet bilar totalt sett ökar, då de äldre bilarna inte försvinner från vägarna i samma takt som nyförsäljningen.
Gränsen mellan skatteminskning och skatteökning har dessutom satts så högt av Finlands regering, att det i praktiken endast är bilar med utsläpp över 220 gram koldioxid per kilometer som blivit dyrare.
Skäl finns också att tro att försäljningen av större bränsleslukande stadsjeepar och liknande inte minskar i nämnvärd grad trots prishöjningen.
Ett påslag på ett par eller några tusen euro avskräcker inte den som tidigare kört stadsjeep eller som föresatt sig att en gång skaffa en sådan.

Ett dilemma i sammanhanget är att definiera vad som är en miljöbil. Är EU:s gräns vid 120 gram koldioxidutsläpp per kilometer ett lämpligt kriterium?
Eller ska man vara så renlärig att en miljöbil inte ska ge något nettotillskott av koldioxid över huvud taget?
Eller utgår man från vilken typ av bränsle som används, givetvis även med beaktande av möjligheterna att tanka detta på Åland?
Tillsvidare står ålänningarna utanför alla möjligheter att köra på etanol eller biogas. Med de små volymer det ändå handlar om kan man fråga sig om de någonsin kommer.

Ålandstidningen