I fredagsmorse hade landskapsregeringen ännu inte hört något om vad som hade sagts på regeringen Juha Sipiläs kritiska överläggning om självstyrelselagen under torsdagen. När de första kontakterna etablerades – via sms – under förmiddagen stod det klart att läget fortfarande var öppet.
Tidigare har det varit känt att någon lösning inte finns kring finanserna, den så kallade residualen (det vill säga det enklare förfarandet för övertagande av behörigheter) och Ålandsdelegationens roll. Av allt att döma kvarstår nu frågetecken. Något kan ha rätats ut, andra kan rentav ha tillkommit. Exakt var landet ligger fanns ännu i går bara lite information om.
Situationen håller oavsett på att bli en rejäl nagelbitare eftersom tidsgränsen – som ritats upp av regeringen Sipilä själv – närmar sig snabbt. Redan torsdag inkommande vecka har det tidigare sagts att hela lagpaketet ska lämnas över till riksdagen. Men hinner man faktiskt på endast fyra arbetsdagar bocka av allt det som nu ligger på bordet och därtill få nödvändigt klartecken från Åland?
Tidtabellen är utmanande, för att uttrycka det milt.
Svårigheterna för regeringen Sipilä att komma till skott är på många sätt trist, både för självstyrda Åland och republiken Finland.
I många år har parterna diskuterat fram och tillbaka. En politisk överenskommelse nåddes inom Ålandskommittén. Det var förvisso en kraftigt nedskalad variant av den vägkost ålänningarna hade gett, men ändå något man också på Åland ansåg sig kunna leva med. Sedan dess har dock ministerier och arbetsgrupper ytterligare kört ned förslaget. Kvar finns nu bara en mycket urvattnad version.
De flesta har svårt att ens förklara hur den avviker från dagens upplägg.
Men inte ens det här förmår Sipilä ge tummen upp för.
Inte ens fast presidenten nyligen under sitt Ålandsbesök manade till beslut lossnar det.
Samtidigt är händelseutvecklingen på ett annat sätt inte förvånande, utan följer snarare ett mönster som blivit välkänt under senaste år. Reform efter reform har dragits i långbänk under regeringen Sipilä. Interna stridigheter och en förmåga att hamna på kant med intressen och grupper har satt käppar i hjulet för än det ena, än det andra. Självstyreslelagen tycks inte vara något undantag.
Här tillkommer dessutom att frågan är nedprioriterad och att regeringsgruppen Blå Framtid kan ha ett intresse av att torpedera alltihop för att om möjligt ta sig över den pinsamma 1-procentsnivå där man nu ligger i opinionen.
Positivt är att landskapet och lantrådet Katrin Sjögren skärpt tonen och tydligt meddelat att slutförslaget inte kan se ut hursomhelst om det ska godtas av lagtinget.
Nu får man hoppas att en till synes knepig situation kan lösas genom konstruktiva diskussioner. Annars är det väl lika bra att så småningom börja ställa in sig på att det här kan få vänta till nästa riksdag. Viktigare än godtyckliga deadlines och talmystik (som att den nya lagen måste träda i kraft 2022 då självstyrelsen fyller 100) är rimligen innehållet och resultatet.

Niklas Lampi