Tänk om vi kunde ta en kort tyst paus, fundera lite och sedan starta om den offentliga debatten. Just nu har vi kört fast i ett offentligt gapande där ljudnivån dränker alla försök till nyanseringar.
Kansliminister Nina Fellmans (S) överdrivet aggressiva svar på Ålands framtids ganska beskedliga insändare är symptomatiskt för en samtalston som sedan länge spårat ur.
Nina Fellman är en politiker som väcker ovanligt starka känslor. Som hårdtyckande konfrontativ ledarskribent på Nya Åland drog hon sig inte för att begå en del ganska elaka personangrepp och skaffade sig en flera bittra fiender, men också en hängiven skara beundrare. Det var relationer och känslor hon tog med sig in i politiken. Få åländska politiker har fått så mycket kritik på så kort tid som Nina Fellman, vilket är helt i sin ordning eftersom hon klivit fram och sagt sig vilja leda Åland som politiker. Politik är att vilja förändra och det behövs debatt och motstånd för att fungera på ett demokratiskt vis.
Fast i fallet med kansliministern har kritikerna sällan låtit bli att vidhäfta sina inlägg med elakheter riktade mot personen Nina Fellman. För att inte tala om de dödshot och hot om övergrepp och våld som hon och hennes familj har fått motta genom åren. Det faktum att hon är kvinna, högröstad, vänster och med rötterna i Österbotten retar tydligen de lägsta instinkterna hos en hel del motståndare. Troligen var det denna mångåriga surdeg av personangrepp som jäste över i det oproportionella svaret till de gamla ärkefienderna i Ålands framtid. Det är mänskligt fast inte godkänt för en minister och dessutom proffsskribent, att tappa omdömet så.
Debattövertramp är tyvärr alltför vanliga i dagens infekterade samhällsdiskussion. Debatten har förvandlats till underhållningsvåld och självterapi. Att erkänna att meningsmotståndaren ibland har en poäng, att medge egna misstag eller kanske till och med be om ursäkt när man gjort riktigt fel –den där sakerna vi försöker lära våra barn för att hjälpa dem mogna ur sin naturligt infantila självupptagenhet –betraktas numera som ett svagt och undfallande beteende för förlorare. För att använda Donald Trumps favoritbeteckning på alla som säger emot honom. Det är nämligen i hans sällskap man hamnar när man drar upp volymnen på skrikdebatterandet till max.
Utvecklingen drivs på av uppmärksamhetstörstande och lättkränkta debattörer –en ovanligt olycklig kombination egenskaper för den som vill leva på offentlighetens arenor. Den riktigt infekterade debatten förs dessutom bortom all kontroll i mer eller mindre slutna forum på Facebook och andra sociala medieplattformar. Praktiskt taget laglösa platser utan moderering och ansvarig utgivare. Kommentarerna i tidningarnas kommentarsfält är en blek, övervakad, västanfläkt i jämförelse.
Konsekvensen av allt detta enkelriktade skrikande är den växande populismen som i stället för fakta baserar sin världsbild på känslobaserade ”upplevelser”.
Vi människor tycks inte vara funtade att klara av att debattera sansat dolda bakom skärmar. Empatin och anständigheten kopplas bort på ett sätt som man inte tillåter sig öga mot öga.
En omstartad samhällsdebatt, en Debatt 2.0, skulle kanske inte vara lika underhållande, men å andra sidan bra mycket mer fruktbar. Det finns förvisso sådana debattörer redan i dag, men deras viskningar drunknar i larmet.

Petter Lobråten