Precis som ett orubbligt berg vittrar sönder.
-Så kan kroppen var intakt, men människan söndrig, säger Sanna Tahvanainen, aktuell med diktsamlingen "Muskedunder".
En bok fylld av mänsklighet.
LITTERATUR Det gamla geväret är tungt och ojämnt i formen. Hon smeker det med fingertopparna. Hennes man har gett det till henne och det kan explodera när som helst. Det är svårt att pricka ett mål med ett muskedunder. Att vara specifik. Det enda hon vet med all säkerhet är att det kommer att smälla.
Mitt i den annars tomma restaurangen på Havsvidden sitter Sanna Tahvanainen och smuttar på en kopp kaffe samtidigt som hon berättar historien bakom namnet på sin nya bok "Muskedunder". Hon talar om vapen och hjärta. Muskler som dunkar. Om hennes man som har ett stort hjärta och en stor vapensamling.
Tahvanainen i grå, stickad kofta och svarta riddarskor ger ut sin diktsamling på tisdag och har sedan ett späckat schema fram till november. Det blir en paus i skrivandet. Innan hon förförs igen av en vacker idé. Det händer alltid. Trots att hon lovat sig själv att ta en lång paus.
Drömmar av glas
"Muskedunder" har vuxit fram under några år vid sidan om andra projekt och arbeten. Liksom plagg i en garderob lägger hon vissa texter åt sidan. Gömmer dem längst in tills hon kan titta på dem igen. I ett nytt ljus.
-Den nya boken är indelad i tre olika avsnitt: "Kristallpalatset", "Den ryska tsarens initialer" och "Marmormänniskorna", säger Sanna Tahvanainen, nu uppslukad av horisonten nedanför Getas klippor.
Hon berättar att hon blivit ännu mer intresserad av fotboll än tidigare och har funderat mycket på det engelska lagnamnet "Chrystal Palace". Hur kommer det sig att namnet är så poetiskt?
När kopplingen till den första världsutställningen i London 1851 rullade fram blev hon ännu mer intresserad. Hon läser om trädgårdsmästaren och hans dröm av glas och fascineras av kristallpalatset som han låter bygga i Hyde Park i enbart glas och stål, fyllt av allt modernt man då kunde önska sig.
- När jag skrev dikterna gick jag omkring lite tidstypiskt klädd, drack te i Kensington Garden i London och försökte radera ut nutiden. Det var underbart.
Sanna tänker med blicken snett riktad uppåt innan hon talar.
- Kristallhuset inrymde både det sköraste och starkaste. Hans dröm var storslagen och han vågade tro.
Den maskätna staden
Bokens andra del är vapendelen.
-Min man jagar inte och skjuter inte, men han älskar vapen. Han tycker om historien bakom och det smittar av sig.
-Boken är extremt personlig, tycker Sanna.
Den tredje delen började hon skriva på bröllopsresan i Rom.
-Överallt var vackra byggnader och konstverk genomborrade av hål. Jag förstod inte varför hela staden såg så maskäten ut.
Senare fick hon reda på att allting varit klätt i marmor, som slitits bort under fattiga tider. Då föll också järnstängerna som hade hållit upp fasaden.
-Därav hålen.
Flera gånger pratar Sanna om mänsklighet i motsats till perfekthet. Förut hatade hon skulpturer. Hon förstod inte idén med dem. De lämnade henne kall. Men utanför palatset i Rom fann hon en 1400-tals trädgård fylld av förfallna skulpturer. Alla saknade de någonting: ett huvud, en arm, ett öga.
-Då började jag identifiera mig med stackarna. De har stått där i flera hundra år och fallit i bitar.
Ingen är perfekt
Sanna tycker att vissa människor liknar statyer. Hon har speciellt funderat på fotbollsspelaren Francesco Totti i det italienska fotbollslaget AS Roma.
- Han är otroligt vacker, hyllad, lyckad och av finaste material. Han skriver poesi i gräset med sina fötter och är i sitt kändisskap fastgjuten på stadio Olimpico i Rom.
-Samtidigt söndrar han sig själv för det han älskar. Han får skador och knäna faller långsamt sönder. Även det vackra vittrar.
Det har hon skrivit om.
- Men mitt förlag trodde jag skrev om Edith Södergrans katt. Han hette nämligen också Totti, säger Sanna och skrattar högt.
- Jag skulle aldrig skriva om kattor. Jag är livrädd för dem.
Känner sig vuxen
Det är skördetid för Sanna Tahvanainen nu. Många projekt är klara. Samtidigt har hela familjen flyttat till Geta.
-Jag trodde jag skulle bli bortglömd och ensam på Åland. Så är det inte. Istället är det en plats att vila på. Ett gömställe. I Geta lärde jag känna min man på vandringar i skogen. Jag har växt upp på landet, men har aldrig kunnat skilja mellan kaja och kråka. Nu går jag upp på morgonen för att se när tranorna flyger.
Så säger hon att hon nu känner sig vuxen. Ser även vuxen ut.
-Jag ser det när jag tittar på mig själv i tidningar. Jag har tittat noga på mitt liv under de senaste åren. Valt bort. Jag tror jag äntligen har fattat att man bara har ett liv. Jag har redan utvecklats och gjort många saker. Nu vill jag fördjupa.
Hon tystnar ett par ögonblick.
-På en internationell poesifestival nyligen var jag nästan den enda där som kunde leva på mitt författarskap. De flesta andra hade andra jobb på sidan om. Jag lever inte i överflöd, men jag har allt jag behöver. Det gör mig rörd, tacksam och stolt över mig själv.

Liz Lindvall