Det är 1960-tal och i ett gult hus, i boken kallat Skräckens hus, bor ett barn vid namn Livia. Huset ligger vid Tullarns äng, och ur staketet till granntomten har flickan lirkat ut de nedersta spikarna, så att hon snabbt kan skjuta brädorna åt sidan och fly om behovet uppstår. Men Livia har fler gömställen: ett bakom en dörr inne i huset, ett på vinden och ett under en bänk i farstun.Livia säger till kvinnorna från socialen att allt är bra, men det är det inte. I huset bor nämligen också Livias far. Han är sur när han dricker brännvin, men ännu surare när han är utan: ”Ibland kunde farsan faktiskt vara lite rolig när han var full, men det brukade snabbt gå över. Om han hade slutat dricka vid det roliga skulle det kanske, men bara kanske, känts bra. Men han fortsatte alltid tills allting var uppdrucket och sedan var det aldrig roligt.”Viss del självupplevt”Livia” är Gunilla Wahlstens skönlitterära debut, 2015 gav hon ut diktsamlingen ”Viska frid”.Hon säger att hon inte alltid har varit en skrivande människa, det var egentligen först när hon insjuknade i cancer för ett antal år sedan som det blev allt viktigare för henne att sätta sina tankar och känslor på pränt. Efter att ha anmält sig till Monika Fagerholms skrivgrupp kom hon i gång på allvar och nu började bokprojektet också ta form.– Monika Fagerholm hjälpte mig strukturera upp mitt skrivande och efter det har vi haft kontakt till och från.Boken är skriven ur barnets perspektiv, och Gunilla Wahlsten konstaterar att det medför vissa utmaningar.– Det är svårt att inte bli för vuxen, men jag ville stanna i känslan att det är från barnets ögon världen betraktas.Att boken skulle handla om en flicka som lever i ett missbrukarhem var självklart för henne. Hon skriver i bokens inledning att det rör sig om en fiktiv berättelse med verklighetsförankring, en blandning av fantasi och verkliga händelser. ”Det viktiga är inte om det hänt just mig. Det viktigaste är att vi vågar se varje barn.”– Det Livia och jag har gemensamt är att också jag som barn levde i ett missbrukarhem som inte var sunt och tryggt. Och även jag försökte dölja det för andra.Finns ljuspunkterGunilla Wahlsten hoppas att boken ska ska ge en ökad förståelse och insikt i utsatta barns situation. Att vuxna – socialarbetare, lärare, dagispersonal och andra – som misstänker att något inte står rätt till visar att de finns där om barnet vill prata.– Det räcker med en person som vågar säga något, det kan betyda mycket för ett barn eller en ungdom. Jag hade själv en lärare som visade att han förstod, och bara det att jag visste att han visste gav mig styrka.För Gunilla Wahlsten var det viktigt att boken, trots det tunga temat, inte skulle bli för nattsvart. Där finns strimmor av hopp, människor som på olika sätt räcker ut en hand till flickan. En av dem är frälsningssoldaten Arne, som har en förebild i det verkliga livet.– Frälsningsarmén hade en ganska stor roll i samhället på den här tiden, och det fanns en farbror Arne som promenerade runt mellan familjerna på landsbygden.Livia själv visar prov på både mod och en viss vilja att göra uppror.– Det finns mycket styrka och fananamma i ungen. Hon har en inre kraft och en förståelse för att det inte är så här livet ska vara.På bokmässanEn annan viktig person i flickans liv är hennes mor. Hon försöker skapa någon slags normalitet och trygghet i Livias liv, men är liksom flickan underkuvad mannen i huset.– Är det mamman som bär Livia eller tvärtom? De turas nog om att vara vuxna, säger Gunilla Wahlsten, som tillägnat boken sin egen mamma.Boken, som ges ut av förlaget Scriptum, är den första i en planerad trilogi. Nästa del ska handla om flickans ungdomstid.Gunilla Wahlsten, som till vardags jobbar som assistent i Rangsby skola, medverkar i den åländska bokmässan i slutet av november.

Annika Kullman