I maj 1949 grundades Tyska förbundsrepubliken. Det var ett led i de västallierades strävanden att bevara balansen mellan ett expanderande sovjetiskt östblock och ett splittrat Västeuropa. Tajmningen var inte dålig. Några månader senare utförde Sovjetunionen den första provsprängningen av sin atombomb.
Ytterligare några månader senare hade Koreakriget redan börjat. Världen föreföll alltså vara på väg in i följande kraftmätning och det behövdes all tänkbar sammanhållning i väst. Men i förhållandet mellan det nya västliga Tyskland och Frankrike fanns det en pinande konflikt: Saarområdet.
Bland segermakternas vackra krigstida deklarationer fanns löftet om att det här kriget inte skulle bli ett med besvärliga territoriella annekteringar, som i sig kunde bära frön till nya väpnade konflikter.
Det fria Frankrikes obestridda ledare Charles de Gaulle hade ett lite kluvet förhållande till det här löftet. de Gaulle var i grund och botten nationalist och övertygad om att Tyskland måste hållas möjligast splittrat och utan en förenande statlig struktur ovanför de tyska länderna. Saarområdet ingick till en början i den franska ockupationszonen, men förvandlades redan 1946 till ett franskt protektorat. Samtidigt fanns det en internationell - men inte särskilt fungerande - politisk överbyggnad över Ruhrområdet.
Alla de här konstruktionerna var oförenliga med ett för Västeuropas försvar starkt Västtyskland. Men hur skulle man lösa problemet?
Det är i det här skedet Jean Monnet stiger in på scenen. Eller stiger in är kanske fel ord. Han hade varit en viktig administratör redan under kriget med ansvar bl.a. för de ekonomiska förhandlingarna mellan det fria Frankrike och Förenta staterna. Genast efter krigsslutet ansvarade han för ett jättelikt projekt för att modernisera Frankrikes produktionsapparat och visade i det sammanhanget en administrativ uppfinningsförmåga som saknar motstycke i modern fransk historia.
Han hade redan tidigare förstått att varje organisation, som på något sätt var underställt ett ministerium, alltid skulle förvandlas till en spelbricka i ett jättelikt byråkratiskt spel. Hans moderniseringsprojekt stod utanför ministerierna och klarade av att vara någonting som i fotbollstermer kallas libero – spelaren som får röra sig fritt för att skapa övertag och dominans.
Monnet är den stora skaparen av efterkrigstidens fungerande lösningar. Han kommer fram med förslaget om Kol- och stålgemenskapen och lovar Västtyskland en jämlik ställning inom gemenskapen. Det är ett löfte som Konrad Adenauer förstår att också ger ett löfte om en lösning på Saarområdets problem.
Men sin kanske mest mästerliga insats kommer Monnet med under de svåra förhandlingarna om hur Kol- och stålgemenskapen ska utformas. Han tvingar deltagarna att bara rikta in sig på fördelarna och förbjuder dem att borra sig ner i tekniska detaljer och i nationell avundsjuka över vad grannen kunde få.
Kunde behövas idag…
Nils Torvalds
Ålandstidningen