Ett stort tack, Robert, för din insändare! Den inspirerade mig till en lite bredare historisk överblick i en fråga som på många sätt berör oss alla. Det finns eventuellt två eller tre viktiga infallsvinklar. En handlar om en gungande valutapolitik från 1960-talet framåt, en handlar om pundets och sterling-områdets nedgång och en handlar om vår gemensamma framtid.
När Bretton Woods-avtalet så småningom underminerades av lös amerikansk finanspolitik med stora underskott i budgeten och en förlitan på att kapitalimporten kunde uppväga det (vilket alltså betydde att man tvångslånade pengar av betydligt fattigare regioner), hamnade också det europeiska länderna ut för betydande påfrestningar.
Bristen på balans löstes enligt ett visst mönster: Tyskland och Holland revalverade, resten devalverade. I något skede blev det här naturligtvis mycket obekvämt för Tyskland. Deras ”ordnungspolitik” skulle betala för de andra ländernas oförmåga och/eller ovilja att göra vad de borde ha gjort..

För att lösa det här problemet kom Tysklands nyvalda förbundskansler Willy Brandt under toppmötet i Haag i november 1969 med ett enastående erbjudande. Tyskland sade sig vara villigt att lägga 20 procent av sin valutareserv i en gemensam fond - Europeiska valutafonden.
Förslaget möttes - naturligtvis - med stor välvilja. Fonden kunde fungera som en stabiliserande och utjämnande faktor i europeisk politik. Men det fanns en förutsättning: för att inte skapa ett system med fripassagerare förutsatte förslaget ett regelverk, som Brandt också har beskrivit i ett handskrivet dokument.
Det tragiska är att vi fortfarande väntar på att medlemsländerna ska följa regelverket. Skulden ligger alltså inte på Tysklands axlar utan på medlemsländernas vilja att åka snålskjuts och vara fripassagerare. Den här viljan till fripassagerarskap bygger naturligtvis till en del också på att man vill utnyttja en äldre tysk moralisk och ekonomisk skuld. Den här skuldbeläggningen går ibland så långt som till oacceptabla försök att i illvilja avbilda Angela Merkel i uniform med SS-kragspeglar.

En lite omvänd historia ser vid med sterlingområdet och pundets nedgång. Den finns dokumenterad i ett antal vetenskapliga avhandlingar och berodde på ett – i jämförelse med Tyskland – omvänt förlopp.
Från Suez-krisen 1956 framåt ser vi hur Storbritannien tappar terräng. Det ledde till att premiärminister Harold Macmillan insåg att det inte fanns andra lösningar på landets sviktande ekonomi och inflytande än att ansöka om medlemskap i EEC (nuvarande EU). Det stoppades av en envis och eventuellt till och med illasinnad Charles de Gaulle. Sedan ansökte Storbritannien på nytt under Harold Wilsons tid.
Också den här processen finns i minsta detalj dokumenterad i den officiella historieskrivningen om medlemskapet. När sedan ett politiskt system i baklås väljer att ordna en folkomröstning av partipolitiska maktorsaker förverkligas faktiskt - och på ett tragiskt sätt - devisen ”Keep Calm and Shoot Yourself in the Foot”.

Den tredje frågan handlar om Europas framtid. I den debatten finns det ganska ofta en anti-tysk underton, vars ursprung naturligtvis ligger i andra världskriget. Det är på sätt och vis den avigt vända nationalismen: man håller sig med ett ”tycka-illa-om-Tyskland” för att därmed dölja den egna nationalismen. Jag tror att det är lite ohederligt. En del av skulden för andra världskriget faller faktisk på premiärminister Neville Chamberlains lite ökända uttryck ”fred i vår tid” efter återkomsten från München 1938. Också i brittisk politik gäller det bibliska uttrycket om att man nog ser grandet i sin grannes öga, men inte bjälken i sitt eget.

Nils Torvalds

Ålandstidningen