Stadsbilden som historiebärare

Foto:
I dessa tider när diskussionen om byggnadsskyddet verkar ha fastnat kring stadens och fastighetsägarnas roller och rättigheter är det dags att lyfta blicken och fundera varför samhället genom lagar och planeringsinstrument har ålagts förpliktelsen att skydda kulturarvet.
Är det inte just det bebyggda arvet som återstår när människan med sina minnen och berättelser är borta?

I dessa tider när diskussionen om byggnadsskyddet verkar ha fastnat kring stadens och fastighetsägarnas roller och rättigheter är det dags att lyfta blicken och fundera varför samhället genom lagar och planeringsinstrument har ålagts förpliktelsen att skydda kulturarvet.
Är det inte just det bebyggda arvet som återstår när människan med sina minnen och berättelser är borta?
Den första ”byggboomen” i Mariehamn var under Badhusepoken för 130 år sedan. Om den vittnar i dag Doktorsvillan i Badhusparken, ÅSS paviljongen och icke minst raden av prydliga spetsvillor vid Södra gatan och Mariegatan.
Efter detta kom Segelfartygsepoken med Gustaf Erikson i spetsen. Den imponerande segelfartygsflottan hämtade stora pengar till landskapet från världen runt seglatserna. Gulderan manifesterades i fyra palatsbyggen i storstadsstil; Stadshuset, Navigationsskolan, City-huset och Boreniuska huset. Alla byggda under året 1939, samma år som Pommern seglade för sista gången!
Sedan bröt kriget ut och man fick vänta ett kvartssekel på en ny byggboom. Och nog kom den, tillsammans med färjepoken. Mariehamns stadsbild möblerades om med en gång under sextio- och sjuttiotalets investeringsoptimism. Må vi ta hand om byggnadsarvet från denna epok förrän det går förlorat!
När ekonomin blomstrar i landskapet syns det även i stadsbilden. Men det behöver inte ske på bekostnad av kulturarvet från de tidigare guldåren. Mariehamn har en unik historia att berätta, än bättre om den kan läsas i stadsbilden.
Sirkka Wegelius
Stadsarkitekt

Ålandstidningen

Hittat fel i texten? Skriv till oss