För åtta år sedan satt jag i Strasbourg och åt en middag med Oriol Junqueras. I veckan dömdes han av den spanska högsta domstolen till 13 års fängelse för uppvigling. Raul Romeva, som jag jobbade mycket med under hans tid som Europaparlamentariker, dömdes samtidigt till 12 års fängelse.
De, och sju andra, dömdes för sin medverkan i att anordna folkomröstningen om Kataloniens självständighet för två år sedan. Straffen är mycket långa, även om de var kortare än vad åklagaren yrkade på. Åklagaren ville att de skulle dömas för revolt eller uppror, som har maximal strafflängd på 30 år.
Talmannen i det katalanska parlamentet Carme Forcadell blev dömd för att hon som talman tillät parlamentet debattera den katalanska lag som möjliggjorde folkomröstningen. Hennes straff blev elva och ett halvt års fängelse.
Dessa personer har redan suttit fängslade i ett och ett halvt år. Det är inte så att de gått fria i väntan på rättegång. De har uttryckligen suttit bakom lås och bom. De anklagades för att bryta mot Spaniens grundlag, men deras handlingar har inte skadat någon annan människa och de kan inte anses farliga. Tvärtom var det polisens insats, då man stoppade folkomröstningen, som utgjorde våldet.
Polisen hade naturligtvis order om att stoppa folkomröstningen, men deras sätt att göra det var oproportionerligt brutalt. Videobilder som bland annat BBC publicerade visade hur polismän slog och sparkade civila, inklusive kvinnor och äldre, som inte gjorde något motstånd.
Nu sprids nya bilder av våld i Katalonien då högsta domstolens beslut lett till stora protester och demonstrationer. Någon lösning på Katalonienfrågan är lika långt borta i dag som den varit de senaste två åren. Frågan kommer inte lugna sig förrän Spanien sätter sig ner vid förhandlingsbordet med katalanerna.
Självstyrda Katalonien, en region med 7,5 miljoner invånare, har rätt att bli hörda och utforma sin egen framtid. De fängslande är inga kriminella och Katalonienrörelsen har alltid varit fredlig, till skillnad från Baskien.
Åtalen mot de katalanska politikerna och de långa fängelsestraffen gör inget för att hitta en lösning på konflikten. Tvärtom trappar det enbart upp situationen ytterligare och gör läget än mer polariserat. Det ökar svårighetsgraden att hitta en lösning. Konflikten har redan länge gått så långt att det är svårt att lösa den på egen hand. Internationell medling skulle behövas.
För två år sedan föreslog jag att president Tarja Halonen skulle kunna fungera som medlare i Katalonien. Finland har en lång historia av internationell medling, där president Martti Ahtisaari är den mest kända. Som tidigare ordförande för Ålandskommittén och som president i tolv år skulle Halonen vara bra för ett sådant uppdrag. Nu vill ju dock inte Spanien ha internationell medling, vilket gör att ett sådant här uppdrag inaktuellt, vilket är synd.
Det är också viktigt att minnas att den stora majoriteten i Katalonien tidigare länge velat se en utveckling av Kataloniens ekonomiska självstyrelse, inte självständighet. Om misstron kunde överbryggas torde det därför finnas förutsättningar att nå en diplomatisk lösning där Katalonien kunde nöja sig med en utvecklad och modern självstyrelse, framom självständighet.
Därför borde det också vara i Spaniens långsiktiga intresse att nu åberopa internationell hjälp för att lösa konflikten.
Mats Löfström

Ålandstidningen