Lagtingets fullmakt till regeringen om 60 miljoner för att förverkliga kortrutt på södra linjen har sedan jag hörde om beslutet förundrat mig. Efter att ha läst Axel Jonssons (ÅF) resonemang om lagtingsordningens 54 § moment 4 förefaller mig regeringens beslut om att upphandla en färja för 66 miljoner i stället för 47 miljoner som lagtingets fullmakt byggde på, som ett rejält bakslag för den åländska parlamentarismen.

Av 54:e paragrafen framgår det tydligt och klart att en fullmakt måste definieras till sitt belopp. Det största misstaget lagtinget begått i detta ärende är att man inte följt lagtingsordningen. Att ansvariga utskottssekreterare och lagtingsdirektören låtit detta passera utan invändningar är klandervärt.

Lagtingspolitiker vill ofta besluta mera än de har rätt till. Att de ansvariga tjänstemännen inte kan lagtingsordningen är beklagligt. Att de inte försvarar parlamentarismen är riskfyllt. Detta urholkar vårt parlamentariska system.

Detta system bygger på att lagtinget som kollektiv eller som enskilda ledamöter alltid ska kunna kontrollera regeringens göranden och låtanden (maktutövning). Lagtinget är folkets representanter och därför ska inte regeringen (exekutiven) verkställa beslut som inte har förankring och förtroende i lagtinget.

Tydliga exempel på parlamentariska flyktförsök finner vi hos Donald Trump och Boris Johnson. De gör allt för att undvika att parlamentet ska ha något att säga till om i känsliga frågor. I Polen och Ungern ser vi liknande förskjutningar från parlamentet till exekutiven. Detta är typiskt för auktoritära styrelseskick.

Eftersom lagtinget inte definierat det exakta beloppet för fullmakten men likväl utgått från ett belopp på 60 miljoner måste lagtinget ta sitt ansvar och återta sin parlamentariska makt över fullmakten. Det är orimligt att tänka sig en fullmakt in blanco, det vill säga en fullmakt utan några som helst begränsningar som skulle tillåta regeringen att till vilket pris som helst genomföra sitt kortruttsprojekt.

Att regeringen inte har en klar uppfattning av totalkostnaden för hela kortruttsprojektet är parlamentariskt oförsvarbart. Det hade varit något förmildrande om regeringen anhållit om ett tilläggsanslag och samtidigt i detalj informerat lagtinget om de slutliga kostnaderna för hela projektet.

Nu bryter man mot parlamentariska principer och är beredd att påbörja en investering vars slutkostnader man tydligen inte har klart för sig. Läget är minst sagt parlamentariskt kaotiskt. Lagtinget bär i sista hand allt ansvar.

Barbro Sundback (S)

I veckan släpptes den senaste prognosen för den ekonomiska utvecklingen i EU.

De obundna politikerna Bert Häggblom och Marcus Måtar processar på arbetstid mot landskapet – samtidigt som de sitter i landskapets lagstiftande församling! Det skulle knappast fungera i Sveriges eller Finlands riksdag.

Vi är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Den lagstiftande (riksdag/regering), den dömande (oberoende domstolar) och den granskande makten (media), är tre mycket viktiga grundbultar i vår demokrati.

För det första, om man har riktade påståenden mot skärgårdsbor och andra kraftfulla åsikter ska man nog ha modet att underteckna med eget namn, annars bryr sig ingen.

Redan 2009 föreslog jag i en motion på Centerns julstämma ett offentligt sektoriellt samarbete på Åland. Inga kommunsammanslagningar behövs för det, eller ens en tunnel till Föglö. Det räcker med samarbete.

Ett ben i politiskt beslutsfattande och ett i näringslivet, är ingen lätt balansgång. Media och allmänheten synar de två rollerna och är känsliga för övertramp.

Ålands lagting säger i dag fredag ja till en förnyelse av det ekonomiska systemet och en höjd klumpsumma.

I flera länder uppmärksammas den här veckan barn som växer upp i familjer där någon vuxen dricker för mycket. Detta är något som vi också vill uppmärksamma här på Åland.

Enligt stadens förvaltningsstadga § 10 kan fullmäktigeledamot till stadsledningen (eller stadsstyrelsen) ställa en kort skriftlig fråga i ett ärende som gäller stadens verksamhet, förvaltning och ekonomi.

Fantastisk insändare du skriver de 12 februari Ann-Catherine Renfors (”Att ge läxor är som ett misslyckande”).

Läxor, denna uråldriga metod som heter läxor. Jag begriper mig inte på vad som är själva idén, tanken med detta?

Tack du anhöriga som skrev om krisen på Trobergshemmet. Allt stämde precis.

Leije Portnoj

Det är inte ett lätt jobb att sitta i landskapsregeringen och andra beslutsfattande myndigheter. Många svåra beslut ska tas och det är omöjligt att göra alla nöjda.

Fler insändare