Lövsprickning, äntligen nalkas vår på denna kalla tundra. Efter alla dessa frostnätter och frusna nyheter, har vitsipporna fylkats i all sin ohämmade yppighet. Hur många gånger har jag inte längtat efter dem och deras överflöd men inte hunnit fram i landet mellan menföre och badboll.
Nu har de firat utsålda hus tillsammans med fåglarnas formliga kaskader av jubelsång utmed åländska vägar, i trots mot all avkrävd distans, all närhet.
Ser vi allt som händer, eller har det redan hänt? Det går fort, allt för fort. Vår varseblivning är bedövad och trög, iklädd halsduk och uppslukad av göranden och uppdrag på en annan strand, i en annan ton.
Vi snurrar runt i en omloppsbana i en vintergata, ett universum av många i vårt eget självupptagna mikrokosmos. Saknaden finns ändå där i vårt innersta djup och famnar tid, från det som var, till det som stundar. Från frö till planta, från ruvande till vingslag.
Plötsligt har björkarnas skira palett tagit sina nätta danssteg i en nordlig by. Löven slår ut, och står ut, trots immande arktisk andedräkt.
Träden präntar nya årsringar och förebringar ännu en tid, ännu en möjlighet att fånga. Tanken på den omsluter puls och känslor om en ny världs födelse, till slut, där vi åter står framför en horisont där det alltid är vår.
Jörgen Lundqvist
Eckerö

Ålandstidningen