Europaparlamentet gav sitt nyårslöfte redan i november. Löftet gick ut på att skärpa kraven på utsläppsminskningen till 55 procent för år 2030 i förhållande till jämförelseåret 1990.
Är målsättningen i överkant eller i underkant?
Om vi verkligen vill nå målsättningen från FN:s klimatkonferens i Paris 2015 är nyårslöftet om 55 procent närmast en nödvändighet. Men det kommer att förutsätta en hel del beslutsamhet och kommer inte nås med ”business-as-usual”, genom att trampa på som tidigare.
Motargumenten kommer dessutom att vara klart hörbara. Det första handlar om att klimatförändringen inte egentligen finns, men de senaste årens utveckling har för det mesta tystat ner den sortens kritik. Vi ser hur energin i vår atmosfär stiger och redan det leder till att väderlekens omkastningar blir häftigare.
Men samtidigt är det också klokt att inte gå med i trallen om att dagens svarta jul som sådan är ett tecken. Jag avtjänade min värnplikt i Dragsvik 1970–71 och hade redan hunnit bli ganska säker på att jag för gott hade klarat av att undvika att skida med arméns ”något otympliga” skidor.
Det är skillnad mellan klimat och väder.
Marken var bar på åsen i Ekenäs fram till den sista veckan i februari. Sen blev det kallt och snö – och skidning.
Det andra – och egentligen mycket mera vägande – argumentet handlar om det återkommande ”varför ska vi göra någonting när Kina och USA inte gör någonting”.
I det långa loppet är det naturligtvis riktigt. För att vi globalt ska nå målet 2050 behövs också de motsträvigas insatser. Men de motsträvigas insatser kommer enbart när konkurrensförhållandena vänder sig. EU har under det senaste decenniet kunnat påvisa att man kan bryta förhållandet mellan koldioxidutsläpp och ekonomisk utveckling. Vi är alltså på väg att skapa en annorlunda ekonomi. Vi vet också hur basen i den ekonomin måste se ut: elektrifiering!
Den enkla orsaken är här att energiförlusterna blir mindre i ett elektrifierat system än i ett system som bygger på fossila energibärare. Det påvisade IEA redan i sin digra fjolårsrapport.
Lösningen bygger alltså på att vi är mer uppfinningsrika, och det kanske mest intressanta vi nu ser i Europa är att vi faktiskt är någonting av världens Uppfinnar-Jocke.
Tidigare talade tjogvis med konsulter om innovationer. I dag är innovationerna vardag och en del av tänket. Det skapar förutsättningar för att vi inom EU skapar en ny produktivitet – en produktivitet som i sin tur tvingar USA och Kina att följa efter. Det är just det här tvivlet man nu ser i kinesisk politik: Klarar EU det måste vi gå med!
Men det finns en sak jag hela tiden tvingas påminna om. Vi kan alla diagrammet om hur utsläppen ska gå ner till koldioxidneutralitet 2050. Det är en 30 år lång kurva, som också kommer att behöva tillfälliga lösningar, lösningar som kanske håller 10 eller 20 år.
Det är inte riktigt någon som tror att vi snabbt bygger ut ett laddningsnät för elektriska bilar. Vi har dessutom en gammal bilpark. Det här kräver lösningar med gasdrift eller förnybara bränslen.
God fortsättning!
Nils Torvalds
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet
Ålandstidningen