Sakta sakta likt en negativ pandemi breder nej-sägarkulturen ut sig över Åland och gör livet surt för den breda massan. Desto fler som vill något, tror på det här med utveckling och är beredda att satsa sin energi för att göra vardagen och livet lite roligare för gemene ålänning blir av nej-sägarmobben snabbt påmind om hur farlig, omöjlig och onödig idén eller förslaget är. Ramsan om att den som vill minst vinner alltid mest har blivit en åländsk lag. Vissa politiker verkar ha satt det i system att vara tvärtemot och säga nej, för det ger alltid fin publicitet. Allt detta blir extra tydligt i Mariehamn där vi bara under de senaste åren sett långdragna historier om Pommerndocka, konstgräs, utveckling av centrum, Rockoff, helikoptersightseeing.

Ny på listan är discgolfen i Badhusparken. En fantastisk satsning som uppmuntrar till rörelse och social samvaro för alla åldrar till en minimal kostnad alla har råd med. Discgolfsatsningen ligger enligt mig i topp när det gäller satsade pengar i relation vad den ger i form av folkhälsa och sund fritid. Här pratar vi hållbarhet i flera dimensioner. Den eventuella miljöbelastningen är försumbar. Det är inte så att discgolfbanan och dess tänkta utbyggnad skövlar orkidéer och rar fauna. Det handlar om ljung, martallar, enrisbuskar och granitberg. Självklart ska området behandlas varsamt, men jag ser inte hur en utbyggnad skulle försämra området. Tvärtom minskar belastningen på underlag och störningen av grannar om korgarna blir fler och placeras rätt. Min uppfattning är att det är exakt det som ja-sägarna till detta projekt vill göra. En eloge till alla eldsjälar som driver detta, en eloge till infrastrukturnämnd och en liten väckarklocka till stadsarkitekten. Mariehamn går ingen positiv framtid till mötes om förebilden ska vara en glansbild från forna tider. Staden behöver utveckling annars blir den en borttorkad sovstad där allt går ut på att se men inte röra.
John Holmberg
(Lib)

Ålandstidningen