Replik till insändare ”Italien lånar till välstånd?” den nionde november. Bästa Peter Andersson, din strängt kritiska redovisning av tidigare italienska regeringars ekonomiska politik (vilken är i enlighet med den standardlinje som propageras ur ortodoxt tyskt-holländskt-finskt håll) må vara berättigad, dock vet jag om åtminstone en tung analys ur heterodoxa håll vilken motsäger detta i sin helhet: Eftersom ingen gemensam grund finns de respektive ställningstagande emellan görs denna debatt steril. Dessutom var temat för Fredrik Rosenqvists ledare hotet mot den påstådda okränkbarhet av stabilitets- och tillväxt-pakten (STP:n) som utgörs av den italienskt regeringens vägran att beakta kommissionens krav, samt dess möjliga följder, medan Italien anklagas som brottsling i fallet.
Enligt Maastricht-traktatet (1992) överenskommit alla dåtidens EU-medlemstatsregeringar till den europeiska valutaunionens (EMU:s) inträdande och därpå (undantagit de som förhandlade en opt-out, det vill säga Danmark och Storbritannien) förbundit sig till att acceptera EMU:s två förutsättningar nämligen 1) att ta euron i bruk i stället för egen valuta och, 2) att avstå från den viktigaste delen av det som dittills hade tillhört de folkvalda nationella politikernas behörighet genom vilket man behållits som ansvarig till eget folk för egen nations makroekonomiskt styrning.
Problemet (som nonchalerades) har varit - och fortsätter vara - att det inte fanns någon folkvald federal regering (såsom i USA) till vilken de makten som avståtts av de nationella kunde överförts, utom enbart teknokratiskt EU-enheter befalda av (icke-folkvalda) ämbetsmän; Alltså ett välde i vars centrum fanns bara ett ”svart hål” demokratiskt talande.
Eftersom den tyska ekonomin var den obestridligt kraftigaste såväl största i EU - och som följd hade varje lands valutakurs jämfört med den tyskt (DM) varit den de facto kärnpunkten runtom vilken verkanden av EMU:s företrädare ERM (den europeiska växelkursmekanismen) kretsade – hos alla andra sågs på tyskt deltagande i efterträdaren EMU:n som oumbärlig.
Dock hos vederbörande själv varit man däremot inte alls förtjust med idén att den allsmäktiga DM skulle ges upp. Så kommit det att emot egen önskan erbjöds Tyskland säga bara sitt pris för det. Helt naturligt under sådana omständigheter kommit Bundesbanken då vara (anonymt) skaparen för STP:n: Än mindre förvånande att paktens regler skräddarsyddes till tyskt doktrin om hurudan makroekonomin krävs att styrs så att det tyska folkets kollektivt infödda neuros (nämligen den absurt i dagens läge mardrömmen upprepade "okontrollerbar inflation" à la Weimar Republiken) inte skulle riskeras att återupplivas
Så orsakades att STP:n blev Tysklands pris,
samtidigt att ingen bland andra deltagare framförd något alternativ.
Enda haken i den rosfärgade bilden var att det som av tyskarna bedömdes som ”lämpligt” för Tyskland vore mer eller mindre rakt motsatsen för de flesta bland andra EMU länderna.Den fullbördiga utsträckningen till vilken de monetära och fiskala behov av andra medlemsstater inte motsvarade de som STP:n faktiskt hade siktats på att tillfredsställa, nämligen de tyska, började syns för riktigt bara efter stora finanskrisen slog till.
Denna tudelning är orsaken för nuvarande konfrontationen gällande italienska budgeten, vilken således är i och för sig bara den senaste i ett långt rad symptom för underläggande problem. Man inte får bota en sjukdom genom att ta strid enbart med dess symptom; Vanligtvis är resultatet om man gör det bara att sjukdomens påverkande försämras medan den slutligt kur görs ju mer plågsamt desto längre den försenas.
Att SGP:n själv är rätt olämpligt är den underläggande sjukdomen: Om den inte dras bort eller fundamentalt återskapas ska Italiens avgång ur EMU:n troligen bli följden, möjligtvis (om den sker) ledande till kollaps för hela systemet i sin nuvarande form.
Robert Horwood
Ålandstidningen