Nytt år, och nya löften. Fast gamla löften duger också. Jag har bestämt mig för att inte heller detta år utsätta min kropp för en massa onödiga och traumatiska händelser, som till exempel att besöka ett gym.

För ganska många år sedan besökte jag några gånger, (för att vara mer exakt två gånger), ett gym med PT (Personlig Tränare). Vilket resulterade i flera plågsamma besök hos en osteopat som drog mina lemmar och delar av mitt skelett på rätt igen. Vis av den händelsen går jag numera i krok för varje ställe som kan påminna mig om den traumatiska och smärtsamma tiden som följde efter gymbesöken.

För att i någon mån eliminera mina kroppsliga skavanker, och samtidigt inte förstöra de delar som ännu är intakta, har jag i present av mina barn erhållit en motionscykel. Jo då, jag har trampat på den tre gånger en minut under 2,5 månad, och anser mig därvid ha uppfyllt mitt löfte till dem om idog motion för kroppens bästa. Cykeln står i mitt datarum som en ständig påminnelse om vad jag kunde bliva om jag inte vore den jag är.

Men nu har jag äntligen funnit en bundsförvant i Barbara Ehrenreich, författare och med doktorsexamen i cellbiologi, samt examina i både kemi och fysik. Hennes utmärkta bok ”Att lura åldrandet” med underrubriken ”Hälsohetsen som jagar oss ända in i döden”, har lärt mig att alla gymbesök och hälsojuicer till trots så dör vi i alla fall, förr eller senare.

Visserligen har jag varit skeptisk till åsikten om att åldrandet inte är naturligt, och att vi i framtiden kan förvänta oss att kroppen ska leva för evigt, i synnerhet om vi besöker olika gym tillräckligt ofta, eller ägnar oss att dricka hälsojuice eller meditera eller utövar yoga flera gånger dagligen. Men nu har jag alltså noterat att en från i biokemin insatt person delar min åsikt, så då kan jag lugnt i fortsättningen ägna mig åt mina favoritsysslor vari definitivt inte ingår kroppslig ansträngning, utöver vad en promenad i trädgården kan ge sommartid.

Synd bara att Barbara envisas med att besöka ett gym en gång i veckan därför att hon enligt egen utsago, mår bra av det. Nåja, även solen har sina fläckar.

Genom att läsa hennes bok har jag fått belagt att det som till min förargelse uttrumpetas dagligen om hälsosam kost, att det som är gott är onyttigt, och det som smakar vedervärdigt är nyttigt, till exempel rödbetsjuice, inte är hela sanningen. Detta är något som ”hälsoexperter” hittat på för att fördärva livet för oss äldre, vi som gärna dricker ett glas vin till maten ett par gånger i månaden, eller tar en söt kaka till kaffet. Det är inte vetenskapligt belagt att vi som håller oss med sådana synder, lever kortare eller längre tid, än asketer som ägnar sig åt gymbesök, vegankost och hälsodrycker. Men troligen lever vi ett gladare liv.

Till alla hälsonördar önskar jag ett gott nytt hälsoår, med många svettiga pass på gymet, medan jag och mina gelikar glatt fortsätter att leva som vi gör enligt motto: Var och en sin egen lyckas smed.

Runa Lisa Jansson

En otroligt intressant undersökning som presenterades i Ålandstidningen den 3 juli. Några spontana reflektioner på utfallet:

En aningen satirisk reflektion avseende några nyligen publicerade insändare.

S-O Boman förundrar sig över varför Skatteförvaltningen skickar så många brev och fattar onödiga skattebeslut. Han ifrågasätter också de onödigt byråkratiska formuleringarna och bristen på användarvänlighet.

Några personliga funderingar kring en del av de insändare som frekventerat insändarsidorna de senaste veckorna och som har hanterat frågan om monokultur och mångkultur relaterat till Åland.

Svar på Henrik Herlins ledare i Ålandstidningen den 6 juli:

Stadsfullmäktige fick i november 2019 slutrapporten för ombyggnaden av Ålandsvägen. Fullmäktige fick då veta att staden har fått en modern stadsgata inom budget och inom utsatt tid.

Den 10-12 augusti går ett träningsläger för 6-15-åriga barn och ungdomar av stapeln. Arrangören är om jag har förstått rätt IFFK och Åland United. Den som genomför detta ”Summer Camp 2020” är Annica Sjölund. Jag

Medborgarinitiativet ”Skydda sjöfågelstammen” var en succé, flest namnteckningar någonsin. 3.206 närmare exakt, dessutom på enbart 17 dagar och organiserat i all hast.

Jag noterar att man från åländskt och finländskt håll satsat ofantliga ekonomiska resurser för att lindra effekterna av nu rådande pandemi. Bidrag ges till permitterade, arbetslösa, kulturutövare och företagare med flera. Bra så!

Någon skrev i tidningen att skattegränsen tillfört Åland 100 miljoner euro.

De som kör stadens gräsklippare är tydligen inte informerade av arbetsledningen om att undvika att meja ned blommande områden på stadens gräsmattor.

Då är Åland snart vid slutstationen gällande den offentliga ekonomin. En resa som snabbades upp av pandemin, men som haft en rak och utstakad färdriktning under åratal.

Skärgården definierar på många sätt den åländska identiteten. På få ställen är denna känsla mer framträdande än på västra Föglö.

Fler insändare