Vi befinner oss i en omvälvande situation.

Kraftfulla nödåtgärder har vidtagits för allas vår hälsas skull, särskilt för personer i riskgrupperna. Nödåtgärderna får långtgående konsekvenser, där många redan blivit eller riskerar att bli både permitterade och uppsagda. De som redan innan krisen var utsatta får det nu ännu tuffare. En långtgående solidaritet med dessa personer är en förutsättning för att samhället ska hålla ihop.

Samtidigt har coronakrisen fundamentalt förändrat våra sätt att tänka och leva.

De allra flesta av oss har de senaste decennierna levt i en väldigt skyddad tillvaro. Vi har förletts att tro att vi är närmast odödliga. Åtminstone har vi gjort allt vi kan för att undvika att prata om döden. Dessutom har livet inneburit ett överflöd med tillgång till mängder av privilegier för väldigt många.

Plötsligt, över en natt, har vi chockartat insett att allt är förgängligt. Att allt som har en uppgång också har en nedgång. Vi har fått en påminnelse om att mycket av det vi tagit för givet inte alls är självklarheter.

Nu när insikten om alltings förgänglighet får fäste inom oss växer sig vår inneboende tacksamhet över att få leva allt starkare. Möjligen gör detta oss något mer öppna för att släppa taget om åtminstone några av våra privilegier, till förmån för andra värden.

När vidden av coronakrisen börjat sjunka in i vårt medvetande kan vi också sätta in den i ett sammanhang. Då ser vi att den följer på torkan sommaren 2018 och stormen Alfrida som inledde 2019. Dessa kriser, tillsammans med exempelvis skogsbränder och smältande isar i andra delar av världen, är helt i linje med de prognoser som vetenskapen i många år informerat om. De är bara början på en serie omfattande samhällskriser.

Många av dem är antingen direkt eller indirekt utlösta av klimatförändringarna eller den pågående förlusten av biologisk mångfald. Omfattande dricksvattenbrist, system för matproduktion som kollapsar och återkommande pandemier är exempel på samhällskriser som vetenskapen bedömer som sannolika effekter av den globala uppvärmningen och förlusten av biologisk mångfald. Om vi inte mer eller mindre omgående lyckas stoppa utsläppen av koldioxid och den pågående utrotningen av arter kommer kriserna dessutom att uppstå i en allt snabbare takt.

När det kommer till den globala uppvärmningen, som är ett många gånger större hot mot både vår hälsa och ekonomi än coronakrisen, är den huvudsakliga lösningen enkel: Det handlar om att vi ska sluta använda oss av fossila bränslen. Hanteringen av coronakrisen visar att vi har förmåga att vidta drastiska och långtgående åtgärder när vi står inför ett existentiellt hot.

Coronakrisen öppnar därmed upp dörren för införandet av ett förbud mot användning av fossila bränslen. Om vi är kloka sätter vi i gång med ett gradvis införande av förbudet omgående, där olika sektorer och användningsområden fasar ut de fossila bränslena i en hanterlig takt. Med ett varsamt och framåtblickande införande av det fossilfria samhället kan vi, till skillnad från coronakrisen som plötsligt ryckt undan mattan från stora delar av arbetsmarknaden, skapa försörjningsmöjligheter för oss alla.

Annars står vi inför återkommande och kaosartade förlopp i likhet med det vi upplevde då undantagstillståndet infördes i förra veckan. Låt oss skrida till verket.

Micke Larsson

huvudsekreterare, nätverket bärkraft.ax och dess utvecklings- och hållbarhetsråd

En otroligt intressant undersökning som presenterades i Ålandstidningen den 3 juli. Några spontana reflektioner på utfallet:

En aningen satirisk reflektion avseende några nyligen publicerade insändare.

S-O Boman förundrar sig över varför Skatteförvaltningen skickar så många brev och fattar onödiga skattebeslut. Han ifrågasätter också de onödigt byråkratiska formuleringarna och bristen på användarvänlighet.

Några personliga funderingar kring en del av de insändare som frekventerat insändarsidorna de senaste veckorna och som har hanterat frågan om monokultur och mångkultur relaterat till Åland.

Svar på Henrik Herlins ledare i Ålandstidningen den 6 juli:

Stadsfullmäktige fick i november 2019 slutrapporten för ombyggnaden av Ålandsvägen. Fullmäktige fick då veta att staden har fått en modern stadsgata inom budget och inom utsatt tid.

Den 10-12 augusti går ett träningsläger för 6-15-åriga barn och ungdomar av stapeln. Arrangören är om jag har förstått rätt IFFK och Åland United. Den som genomför detta ”Summer Camp 2020” är Annica Sjölund. Jag

Medborgarinitiativet ”Skydda sjöfågelstammen” var en succé, flest namnteckningar någonsin. 3.206 närmare exakt, dessutom på enbart 17 dagar och organiserat i all hast.

Jag noterar att man från åländskt och finländskt håll satsat ofantliga ekonomiska resurser för att lindra effekterna av nu rådande pandemi. Bidrag ges till permitterade, arbetslösa, kulturutövare och företagare med flera. Bra så!

Någon skrev i tidningen att skattegränsen tillfört Åland 100 miljoner euro.

De som kör stadens gräsklippare är tydligen inte informerade av arbetsledningen om att undvika att meja ned blommande områden på stadens gräsmattor.

Då är Åland snart vid slutstationen gällande den offentliga ekonomin. En resa som snabbades upp av pandemin, men som haft en rak och utstakad färdriktning under åratal.

Skärgården definierar på många sätt den åländska identiteten. På få ställen är denna känsla mer framträdande än på västra Föglö.

Fler insändare