Nu står de åländska kommunerna i tur att ta ställning till förslag om grundavtal för skapande av en gemensam organisation på Åland för skötseln av större delen av den kommunala socialtjänsten. Ärendet har som vi vet behandlats under fler års tid både hos landskapet och hos kommunerna.
Alla kommuner har vad jag förstått på olika sätt förklarat att en gemensam socialtjänst behövs. Vi har nu kommit så långt att den överväldigande delen av kommunerna kan tänka sig att godkänna föreliggande förslag om ett nytt KST.
Knäckfrågan i grundavtalet är som bekant § 16 om fördelningen av KST:s kostnader på kommunerna.
Omsorgsförbundets arbetsgrupp som utarbetat förslaget till grundavtal insåg svårigheterna i att få alla kommuners godkännande av paragrafen i avtalet angående kostnadsfördelningen. I gruppen gjordes upprepade försök att nå enighet utan att helt nå det målet.
Det är bara att konstatera att de framförda alternativen när det gäller att hitta en lösning på frågan om kostnadsfördelningen är ytterst få – huvudsakligen två till antalet:
1: Solidarisk fördelning enligt antalet invånare kanske kombinerad med fördelning enligt skatteinkomster.
2: Alla kommuner betalar vårdkostnaderna för deras egna invånare liksom hittills.

I omsorgsförbundets arbetsgrupp stödde en majoritet om 13 av de 16 medverkande kommunerna via sina representanter I arbetsgruppen slutligen en fördelning av kostnaderna baserad huvudsakligen på kommunernas invånarantal.
I ett framtida KST är socialförvaltningen den samma för hela Åland. Arbetet sköts enligt gemensamma principer för hela landskapet. Förebyggande insatser sätts in där man bedömer att de bäst behövs enligt kriterier som är gemensamma för hela landskapet.
Ingen kommun ska i princip gynnas mer än någon annan. Det finns inte skäl att bestraffa någon enskild kommun ekonomsikt där arbetsbördan tillfälligtvis är något större med motivering att just den kommunen skulle ha brustit I sin verksamhet.
På det lilla Åland som antagligen har en befolkning som är mindre än en medelstor kommun i Finand eller Sverige ligger den solidariska fördelningen närmast till hands. Att när det gäller kostnadsfördelningen särskilja på invånarna i varje litet delområde som utgör våra nuvarande kommuner är ett föråldrat tankesätt som snart har sett sina sista dagar.
Bland förespråkarna för denna fördelning finns kanske personer som samtidigt förespråkar sammanslagning av dagens kommuner till större och som man bedömer mer rationellt drivna enheter. Insändare i tidningarna med sådant budskap ser vi rätt ofta.
Om landskapet skall indelas i ett fåtal större kommuner inom några år så följer ju den solidariska kostnadsfördelningen inom dessa nya kommuner med på köpet.
En solidarisk fördelning medför till en början märkbara kostnadsökningar eller -minskningar för några enstaka kommuner.
Fördelning enligt skattekraft för tio procent av kostnaderna sattes in i grundavtalsförslaget för att jämna ut kostnadsförändringarna för kommunerna som en slags initial stötdämpare. Tanken är att detta skulle underlätta för kommunerna att godkänna förslaget till grundavtal.
Viktigare än detta är ändå att konstatera, att ingen vet hur de verkliga kostnaderna enligt hittillsvarande modell skulle komma att utvecklas. Kommuner som har höga kostnader i dag kan få lägre utgifter lite längre fram och tvärtom. Det är ju verkningarna på lång sikt som mest intresserar oss inför en så stor reform som KST innebär.
Arbetet i omsorgsförbundets arbetsgrupp har utförts med kunnande och engagemang för att vi skulle nå målet att alla kommuner skulle enas om grundavtalet.
Det är fråga om ett verksamhetsområde som traditionellt ansetts vara en självklar del av kommunernas uppgifter och som prioriteras högt av beslutsfattarna.
Om förslaget till grundavtal inte nu får kommunernas fulla godkännande förefaller det för mig omöjligt att hitta någon ny fördelningsnyckel för betalningsansdelarna som skulle vinna alla kommuners gillande i ett omarbetat förslag till grundavtal.
För att vi ska vinna enighet krävs att några kommuner låter helhetens bästa gå före den egna kommunens kortsiktiga ekonomiska intressen.
Arbetsgruppen finns kvar och vi kommer så länge vi har kommunernas stöd att arbeta med färdigställande av förvaltningsstadga och organisationsschema för den nya organisationen även om vi inte ännu i detta skede skulle få kommunernas fulla godkännande av vårt arbete. Vi vill nämligen tro att vårt arbete kommer att bära frukt – redan nu eller annars inom en någorlunda nära framtid.
Det är inte önskvärt att hamna i en situation, där en enkel majoritet av kommunerna kan komma att godkänna avtalet under våren 2019 mot minoritetens vilja. Låt oss därför gå enade in i ett nytt KST för att möta de utmaningar vi vet kommer inom den sociala sektorn.
Petter Johansson
Ordförande i förbundsfullmäktige för Ålands Omsorgsförbund

Ålandstidningen