Jag har full respekt för lagtingsledamöterna Axel Jonsson och Brage Eklund. De är ofta konstruktiva och lösningsfokuserade. De vill vara marknadsorienterade och månar om att den offentliga sektorn är avbyråkratiserad och kostnadseffektiv. Det har i alla fall varit skenet utåt. Därför är jag ytterst förvånad när duon från Ålands Framtid nu kommer ut ur garderoben med åsikter som går tvärt emot deras tidigare tankar.
Artikeln de hänvisar till i måndagens Ålandstidning kom upp i förra veckans lagtingsdebatt om kommunreformen, och jag hade uppfattningen om att allt blev clearat och klart, men okej, vi tar det ett varv till via insändare.
Axel och Brage vet nog att större enheter är kostnadseffektivare än mindre. Så är det på Åland redan i dag, så är det överallt. Så är det inom företagsvärlden, så är det inom det offentliga. Bolag fusioneras för att förbättra vinst och tillväxtmöjligheter, kommuner går samman för att ge bättre resurser till välfärd och omsorg. Omvärldsanalysen kan göras i närområdet eller globalt, spelar ingen roll.
Några viktiga och avgörande argument som måste beaktas när artikeln diskuteras är;
–Den som kan sin historia vet att Finlands ekonomi var väldigt nerkyld kring 2009. Därför är det ingen vild gissning att allmänna konjunkturläget starkt påverkade kommunernas ekonomi negativt. Detta oberoende en reform. Frågan som borde ställas är hur mycket tuffare läget varit utan en reform?
–Att rakt av jämföra finska och åländska kommuner med varandra kräver ärlighet. På Åland har ÅHS och gymnasieutbildning lyfts bort från kommunerna, medan så inte är fallet för de finska. Det innebär en kostnadsmassa på drygt 100 miljoner euro per år och en administration som inte belastar de åländska kommunerna. Ålänningen borde fråga sig varför denna avlyftning inte påverkade de kommunala skattörena i rätt riktning?
–2009 fanns i den finska lagstiftningen en karenstid som garanterade alla en fortsatt anställning under fem år. Detta är nu på rikshåll borttaget, för att snabbare uppnå de ekonomiska målen och som medför förbättrad resursering till prioriterade områden.
–Ålands 16 kommuner är väldigt små. Även med endast fyra kommuner förblir våra kommuner jämförelsevis små enheter.
Visst går det säkert att hitta en reform som någon region kunde gjort bättre, men varför fastna där? Ska vi på Åland undvika allt som gått fel någonstans, skulle middagsmenyn på vintrarna bestå av saltad strömming sju dagar per vecka och kontakten med omvärlden skulle ske med skötbåt och flaskpost. Klart vi ska utveckla Åland, det har vi alltid varit bra på. Att stå på hälarna, konstant säga vänta, vänta eller nej och intyga sig själv och omgivningen om att det som var bra i går, minsann duger även i morgon, håller inte längden. Omvärlden utvecklas vad vi än gör, men jag anser det bättre att vara en del av den.
Förstår heller inte benämningen tvångslagstiftning. Är inte all lagstiftning tvingande? Vad är i så fall alternativet, laglöshet och om fler är bättre, så vad väntar vi på? Låt oss stycka upp våra 16 kommuner ytterligare och skapa 48 när vi ändå håller på. Det måste finnas ett Guiness Rekord att slå. Flest antal kommuner på begränsad yta och sett till befolkningsmängden. Skämt åsido, utmaningarna för Åland tar definitivt inte slut via en lyckad kommunreform. Däremot ger vi oss själva bättre verktyg att hantera vardagen för alla ålänningar, oberoende var på Åland man valt att bo. Ordet gräns ger för mig negativ association. Det symboliserar, hit men inte längre. Inom friidrotten har alla grenar sin drömgräns, en tid, höjd eller längd att förbättra. Att riva en drömgräns. Dagens drömgräns och mål inom kommunreformen är fyra. Det är jag övertygad om att vi klarar, och ännu bättre går det om vi hjälps åt.
Glad sommar Axel och Brage!
John Holmberg
Lagtingsledamot (Lib)

Ålandstidningen