Andreas Brink är sedan 25 år tillbaka sjöbevakare och stortrivs med sitt jobb. Men han började sin karriär på helt andra vägar. Efter årskurs nio valde han att följa i sina äldre bröders fotspår och utbilda sig till kock. Det blev några år på restauranger i Sverige, för att sedan flytta hem igen och jobba åt sin storebror, innan kände han att det var dags för något annat.

– Jag tittade lite på polisyrket, men när en annons om ansökning till sjöbevakningen dök upp kändes det mer rätt.

Matintresset kvarstår dock, och så fort tid ges står Andreas gärna länge i köket och lagar goda middagar. I början av sin karriär inom sjöbevakningen kunde han kombinera dessa två genom att ansvara för personalmaten ute vid Storklubb på Föglö.

Ingen dag den andra lik

Andreas kom in på utbildningen till sjöbevakare på första försöket, och på den tiden inleddes sjöbevakaryrket med några år på fältet innan det var dags för skolbänken i Esbo. Tiden i Esbo beskriver han som givande, om än full av pendlande.

– Min fru, som då var min flickvän, studerade i Stockholm under samma tid. Så det blev en hel del åkande fram och tillbaka.

År 2003 tog han examen och en ny era kunde börja. Livet som sjöbevakare beskriver Andreas som mångsidigt och utmanande. Med varierande arbetsuppgifter är ingen dag den andra lik.

– Charmen med jobbet är att man aldrig riktigt vet hur dagen kommer att se ut. Många tänker nog att sjöbevakningen enbart rör sig på havet, men det är så mycket mer. Vi har bland annat myndighetsansvaret för Sjöräddningen i Finland och på Åland, och sköter passkontrollerna vid flygfältet.

Stundvis innebär jobbet mycket tid iväg från familjen, samtidigt som han är tacksam över att det även ger mycket tid hemma när han är ledig.

– Jag gjorde rätt yrkesval, säger han med ett lugn i rösten.

Spikar och hamrar för fullt

När Andreas kliver av ett jobbpass ser han alltid framemot att åka hem till familjen. Väl hemma väntar dock alltid en rad olika projekt som behöver ses över. Andreas och hans fru Annica tog över fruns föräldrahem och valde att både bygga ut och helrenovera det. Det mesta har de gjort själva. Allt detta samtidigt som sonen föddes.

– Vi rev ut allt i huset och flyttade ut till stugan. De första veckorna hade vi inte dusch där, utan åkte till svärföräldrarna och duschade. Sonen föddes i augusti det året, och i oktober samma år flyttade vi tillbaka till huset, med bara ett rum klart och inget kök i gång.

I dag kan Andreas skratta åt minnet, även om det då var konstant svett i nacken för att hinna bli klara till förlossningen. Men att renovera är något han gillar, även om det stundvis varit mycket på en gång.

– Det är kul att renovera, även om man saknar utbildning. Men vi har fått mycket hjälp av familj och bekanta. Vi har många vänner i branschen som varit till stor hjälp genom resan.

Huset kommer även med gedigna odlingar som ska hållas i gång, även om Andreas svärfar till stor del kan bära äran för detta. År 2008 köpte Andreas och hans fru även sin sommarstuga i Sund. Andreas beskriver skrattandes köpet som en liten skolåda på en fin tomt. Det tog paret två år innan de landande i vad de ville göra med stugan, och de valde att renovera och bygga en separat bastu bredvid. Även här har Andreas sprungit runt med tumstock och hammare i högsta hugg i hundratals timmar. Och fler är att vänta.

– Tomten har en väldigt långgrund strand, så en önskan är en brygga av någon sort.

Andreas skrattar åt konstaterandet att projekten aldrig tar slut. Han verkar dock inte ta någon stress över det.

– Allt har sin tid, ler han.

Karatefamiljen

När Andreas väl lägger ner hammaren har han nyligen återupptagit ett stort intresse från barndomen. Som yngre var han väldigt aktiv inom karatevärlden på Åland där han bland annat har han tävlat i Wado-VM i karate i Japan. Efter att Anderas son började träna karate för två år sedan fick han återigen upp glöden för sporten.

I dag försöker han själv få in två träningar i veckan, men inte med målet att uppgradera sitt bruna bälte till ett svart – utan för att hålla kroppen i gång och samtidigt ha roligt. Utöver att karaten blivit en far- och sonaktivitet har Andreas även en annan viktig koppling till sporten.

– Det var via karaten jag och min fru träffades. Vi tränade båda aktivt då, och det var sporten som förde ihop oss.

Han ler varmt åt minnet och är glad åt att han i dag kan fortsätta uppleva glada minnen genom sporten tillsammans med deras gemensamma son.

Mycket av det goda

Att Andreas har många järn varma i elden är svårt att undgå, och han önskar själv att det fanns mer av tiden till allt han tycker om. Trots det har han sedan förra året skaffat sig ytterligare en hobby. Denna gång var det köpet av en bikupa som numera gör att han kan kalla sig honungsproducent i liten skala.

– Jag har kliat mig i huvudet många gånger under denna resas gång, säger han och skrattar.

Men med hjälp av böcker och goda råd från andra biodlare har bikupan gett utdelning. Så pass att det räcker och blir över för samtliga i Andreas närhet.

– Snart blir nog våra bekanta trötta på att vi alltid har med oss en burk honung när vi kommer på besök, säger han och skrattar ännu mer.

Spännande äventyr

Att resa är ett annat stort intresse för Andreas. Familjen har fattat extra mycket tycke för Teneriffa, och återvänder gärna dit då tillfälle ges. Bland annat tillbringade de hela nio veckor där förra vårvintern, en resa som egentligen var planerad till något annat.

– Vi hade sparat både pengar och semesterdagar för att ge oss iväg till USA en månad och köra Route 66 där. Men precis då kom pandemin, och det blev inget av det. I stället blev det Teneriffa i nio veckor. Sonen gick i Svenska skolan där under tiden, och allt fungerade väldigt bra.

Bild

Det lite längre äventyret gav mersmak, framför allt för sonen Astor som än i dag brevväxlar med vänner han lärde känna där. Så när familjen i vinter åker dit på två veckors semester önskade Astor att få gå i skolan där igen. Men det är inte bara Teneriffa som lockar. På sin bucket list har Andreas bland annat att besöka alla kontinenter. Kvar har han Australien och Antarktis. Äventyr har han dock haft gott om, och han minns dem med värme och glädje.

– Bland annat har jag och min far varit till Amazonas och fångade kajmaner med bara händerna. Vi fiskade och åt pirayor också. När vi efter två veckor i djungeln kom till flygplatsen hade ett vulkanutbrott på Island stoppat vår hemfärd och vi fick bli några dagar extra i djungeln.

Även med frun Annica har han hunnit med flertalet minnesvärda resor.

– Annica och jag besökte Kina och åkte från Hongkong till Hainan som skulle vara som Kinas Hawaii, vilket visade sig vara en sanning med en hel del modifikation. Vi försökte ta oss till en ö där makakaapor levde i frihet. Tydligen behövde man kinesiskt körkort för att hyra bil som vi först tänkte, så vi tog bussen och kom fram efter många om och men och byten av buss hit och dit. Ön var för förstås överreklamerad, och då uppstod problemet att ta sig hem till hotellet på en plats där ingen förstår engelska. Men det lyckades och vi lever ännu.

Alltid ett projekt på gång

Vad framtiden har att erbjuda är Andreas tacksamt ovetandes om. Förutom att han hoppas på många fler resor tillsammans med familjen önskar han även få ha hälsan i behåll och kunna jobba vidare med sitt fysiskt krävande arbete. Att hålla sig i form för sin tjänst är något Andreas värnar om. Inte bara för de fystester som ska genomgås vart tredje år, utan även för det egna välmåendet skull. Att projekten på hemmaplan ska minska och han därmed få mer tid till att bara vara är också en blygsam förhoppning han har.

– Jag hoppas kanske att det i framtiden är lite mindre projekt på att göra-listan, att man hinner göra undan och göra klart allt. De där listerna som aldrig verkar komma upp, till exempel.

Han skrattar till och rycker glatt på axlarna.

– Men det hinner ju komma nya!