När man lyssnar på sommarprat fastnar små korn av sanningar i huvudet. Jag har lärt mig att även om jag tror att jag slappnar av under en promenad med ljudbok i hörlurarna, behöver jag egentligen varva ner i tystnad. Den slutsatsen baserar jag på vad en psykolog sagt till en av sommarpratarna, som liksom jag ständigt behöver ha något ljud i hörlurarna.

För mig fungerar ljudböcker ofta som bakgrundsbrus så att jag inte ska behöva tänka så mycket. Vissa kapitel spelar jag upp om och om igen för att jag inte klarar av att lyssna koncentrerat.

Innerst inne förstår jag att tystnad och avkoppling hör ihop. Så jag försöker. Jag har kommit så långt att jag ibland har hörlurarna på huvudet utan att spela upp något, de ger en så trygg känsla när de trycker ihop öronen och hjärnan och håller tankarna under kontroll. Jag känner mig i en skön bubbla.

Jag har inte kommit så långt att jag klarar av att gå hela byrundan på fyra kilometer utan att ha ljud i hörlurarna.

En av mina mardrömmar är att hamna på ett tyst retreat. Jag känner hur det kryper i kroppen bara vid tanken. Jag var faktiskt på ett skrivarretreat för cirka 20 år sedan. Vi pratade bara under skrivlektionerna, allt annat gjordes i tystnad.

När det blev kväll och läggdags var jag så uppe i varv av att vara tyst att jag absolut inte kunde somna. Jag blev tvungen att ge mig ut på en timslång promenad för att bli av med överlopps energi. Och på den tiden var jag ändå en utmattad småbarnsmamma som längtade efter tystnad.

Nu är barnen vuxna och hemmet är tyst, och då behöver jag plötsligt dränka allt i ljud. Varför är tystnad så svårt?