Urbanisering råder

För en tid sedan skrev chefredaktör Daniel Dahlén en ledare där han analyserade självstyrelsens betydelse.

När det gäller skärgårdssamhällets utveckling har självstyrelsen inte lyckats stoppa de negativa trenderna trots betydande insatser på ett flera områden – självstyrelsesystemet påverkas givetvis av utvecklingen i världen runtomkring oss. Det ska medges att uppgiften inte är lätt bland annat för att vi en längre tid befunnit oss i en situation där urbaniseringen lett till att befolkningen koncentreras till städer och tätorter, en process vars takt tilltar. Det är en utveckling som pågår i hela Europa och ligger i tiden. Det trots EU:s målsättningar om kohesion, EU-fonderna har haft en betydande verkan men det förutsätter att det finns lönsamma investeringar och medborgare som är beredda att satsa och har förutsättningar därtill. Det finns det till en del i skärgården men de är allt för få – näringsstrukturen kräver starka förändringar.

En del opinioner hävdar att det är en samhällsekonomisk nödvändighet att inte satsa på avlägsna områden därför att det kostar alltför mycket. Att upprätthåla ett aktivt samhälle i hela Finland som geografin ser ut är väl en målsättning som redan har passerats.

Hur är det då på Åland – som vi vet har skärgårdsbefolkningen sedan 50-talet minskat sakta men säkert även om det funnits positivare inslag periodvis, särskilt under 70-talet då emigrationen till Sverige avtog. Det gällde hela Åland. Vi kan också på det så kallade fasta Åland finna områden där utvecklingen varit negativ fastän det inte talas särskilt mycket om det i den politiska debatten.

Vissa utvecklingsfenomen i samhället kan man inte stoppa men man kan dra ner på takten och ibland dra nytta av spåren. Ett sådant kan vara urbaniseringen.

Det urbaniserade samhället måste självfallet ha tillgång till livsmedel av kvalitativt snitt, därtill behövs det landsbygd och också skärgård för att producera volymprodukter.

På Åland har vi som alla vet stora vattenområden som i dag inte används – har vi råd med det i framtiden? Debatten om fiskodlingen är minst sagt destruktiv och utgår från att vi inte ska producera regnbågslax och sik så det räcker för den inhemska marknaden.

Det finns naturligtvis de opinioner som anser att livsmedel kan importeras men då talar man emot de försök till säkerhetsordning som man försöker upprätthålla – livsmedel måste av säkerhetsskäl produceras inom landet.

Om vi får tomma byar med obebodda hus uppstår en motopinion men då är man sent ute för åtgärder.

Olof Öström 
Brändö-Tavastehus