Skarvens syn på Östersjö-Eldoradot

Mitt namn är Ph. carbo sinensis. Jag har också öknamn som människorna gett. På många områden där de talar svenska kallas vi: skarv. Det är ett sårande namn – en Ph. carbo sinensis skarvar eller ljuger aldrig.
Den enda släkting vi har i Europa är kusinen Ph. carbo carbo, som bor längs Atlantkusten, till exempel i Norge. De tycker om havsvatten och lever i egnahemsbon och har väldigt lite kontakt med grannarna. De har tydligen inte förstått att det är fiffigt att bo i stora grupper och utföra det tunga fiskearbetet tillsammans genom att flyga bredvid varandra i en lång kedja nära vattenytan. Fiskarna blir skrämda och börjar simma i panik. När de tröttnar är det bara att proppa i sig så mycket man orkar.
Tidigare bodde vi året runt i Mellaneuropa. Det var besvärliga tider. Människorna tyckte inte om oss där. De förstörde ofta våra bon och i vissa länder jagade de oss och åt upp oss. Lyckligtvis har situationen där också förbättrats. I de flesta länder är det nu förbjudet att störa eller jaga oss.
Längs Östersjökusterna fanns det alltid rikligt med fisk. Men det fanns ett naturligt hinder för oss att fånga fisken: den hårda isen. Under de senaste decennierna har människorna börjat hjälpa oss med stora projekt för att värma upp vattnet så att isen hinner smälta tills vi vill komma och bilda familj. Vi kan nu utnyttja utsträckta, av skarven orörda, områden med rikliga fiskebestånd, framför allt vid flod- och åmynningar.
Östersjön är vårt nya Eldorado. Det verkligt fina är att människorna är så hjälpsamma. Varje år planterar människorna ut fiskyngel åt oss vid åmynningarna. Och inte vilken skräpfisk som helst, utan sik. Just på försommaren när vi behöver mycket mat för ungarna finns det stora fiskstim vid mynningarna reserverade bara för oss.
Det finns många olika organisationer i Finland och Bryssel som gör allt som står i deras makt för att skydda oss. De har stiftat så invecklade lagar att de inte själva förstår dem. De ger oss ett nästan fullständigt skydd om man tolkar dem på vårt, riktiga, skarvsätt.
Det finns dock människor som tycker att det inte är riktigt att vi får äta den goda och hälsosamma naturfisken medan människan måste äta importerad odlad fisk! Myndigheternas lösning är enkel och elegant: människan ska äta mer mört och braxen! Vi tycker nämligen inte om mört och braxen, de är så beniga och svåra att svälja.
Onekligen har dessa anti-skarvindivider en poäng. Vi måste äta cirka 500 gram fisk per dag. I Östersjön finns det sannolikt närmare en miljon bröder och systrar. Vi äter nu redan mer fisk än människorna. Om människan inte snabbt fridlyser all fisk, kan vi skarvar och sälar få matbrist.
Fiskeföreningar skriver långa ansökningar för att få tillstånd att begränsa vår tillväxt. Lyckligtvis är det våra vänner i Åbo som behandlar ansökningarna. De har hittat på alla möjliga sätt att skydda oss. Så låter de det gå mer än ett år att behandla en ansökan. En annan snillrik lösning är att ge tillstånd till jakt när vi redan flugit till varmare orter.
Våra beskyddare finns överallt i samhället. Det finns till och med politiska partier som sett ljuset och tycker att vi är viktigare än medmänniskorna. De är förståndiga och tycker att havet hör oss till.
Framtiden ser ljus ut. Vårt goda samarbete med de förståndiga myndigheterna kommer att resultera i lyckliga tider som våra förfäder upplevde i fornstora dagar.
Rune Frants
Korsholm och Nederländerna

Ålandstidningen