Ilskan över salladerna säger mer om oss än om kycklingen

Kinesisk kyckling har varit ett hett samtalsämne på Åland under den senaste veckan. Debatten tog fart efter att hushållningssällskapets vd Jenny Enbär i ett inlägg på Facebook förra helgen lade ut en bild på tre åländska färdigmatstillverkade kycklingsallader med kyckling från Kina och länder utanför EU.

Frågan har uppenbart väckt engagemang. Snart en vecka efter att inlägget publicerades har det delats nästan 130 gånger. I kommentarsfälten har det haglat med åsikter, många rätt så ilskna. En stor del av uppmärksamheten har också en av de berörda företagarna genererat när han i långa videos på sociala medier gett sin syn på saken.

Kyckling är i grunden en omdiskuterad råvara eftersom kycklingar i industriell uppfödning ofta lever under svåra förhållanden. Kyckling från utanför EU kommer också med högre miljöpåverkan och större risk för resistenta bakterier som kan överföras till människor. När det gäller just Kina har landet kritiserats för bristande djurvälfärd, låg transparens och en livsmedelsproduktion som enbart styrs av kostnadseffektivitet. Och när kycklingen bokstavligen äter allt är det svårt att veta om den kinesiska matats med soja, sopor eller i värsta fall, om man drar det till sin spets, rester av oliktänkande.

Det är förstås inte bra, och det väcker frågor när den typen av råvara säljs av företag som samtidigt marknadsför sig som medvetna och lokala. I takt med att intresset för närproducerat har ökat har det inom livsmedelsindustrin tyvärr blivit allt vanligare att importera råvaror från lågprisländer, paketera om dem och marknadsföra dem med ord som "lokalt", "omsorgsfullt lagat" eller "från grunden" – medan ursprungslandet göms undan i liten text längst ner på etiketten.

Men – för det finns också ett ”men” – det blir problematiskt när samhället helt godtyckligt går ut i drev mot enskilda aktörer. Det är nämligen vi konsumenter som är ansvariga för det samhälle vi lever i – och därmed också de största hycklarna. 

I västvärlden har vi i flera decennier byggt upp hela vår välfärd på handel med länder som spelar med helt andra regler än våra egna. Vi köper billiga kläder tillverkade i Bangladesh, värmer våra hus med rysk gas, tankar våra bilar med olja från auktoritära regimer, tillåter strategiska investeringar från stater vars värderingar vi annars fördömer och beställer elektronik tillverkad under arbetsförhållanden som aldrig skulle accepteras här hemma. Vi vill gärna ha kvalitet och etiskt producerade varor – men bara så länge priset är rätt. Och det är en dubbelmoral vi sällan orkar granska eftersom den helt enkelt är för nära. 

För den som väljer att bry sig är det faktiskt ganska enkelt att kontrollera vilka råvaror man stoppar i sig till lunch. Det vanliga är dock att diskussionen i lunchkretsar på Åland handlar om de höga priserna. En observation är att flera restauranger under det senaste året valt att sluta med lunch på grund av sviktande lönsamhet medan lunchsalladerna med kyckling för tio euro fortsätter fyllas på i butikshyllorna. 

Såväl ÅCA:s vd Joakim Blom som kollegan Petter Lobråten har tidigare den här veckan redan lyft problematiken med att vi i allt större utsträckning väljer lågprisvaror framom lokalt producerade produkter – och vilka konsekvenser det i förlängningen kan få för den lokala livsmedelsproduktionen. 

Det är en avgörande fråga för det åländska samhället och visst finns det anledning att till exempel diskutera kycklingars ursprung, men om vi ska rikta ilska mot enskilda aktörer måste vi också våga se vår egen roll i det större sammanhanget.