Skicka in en insändare
För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Det är inte svårt eller kostsamt att säga nej. Politiskt är det ett väl beprövat sätt att vinna popularitet att spela på oro och misstro mot förändring.
Att säga ja och faktiskt få något till stånd är svårt. Det kräver envishet, kunskap, tid och uthållighet. Man kan räkna med att bli idiotförklarad. Blir det sen verklighet har alla redan glömt vem det var som började.
Vi verkar just nu på Åland ha ett världsrekord i nej-sägande.
Nej till att ens tänka på havsbaserad vindkraft – en framtida fossilfri, inkomstkälla som kan ge både arbetsplatser, skatteintäkter och arrenden till Åland och till de kommuner som har turen att ha lämpliga vatten inom sina gränser.
Ska det göras utan utredningar och reglering? Nej, därför finns det 1.500 sidor utredningsmaterial. Ska det säljas billigt? Nej, därför jobbar man med affärsutvecklingen. Ska det göras om det inte är lönsamt? Nej, så dumma är nog inte de stora vindkraftsbolag som visat intresse.
Jag kan förstå frågorna, men inte den totala dövheten inför svaren. Tänk om man sumpar världens chans att både göra oss mindre beroende av diktaturernas olja och gas samtidigt som vi finansierar vår egen vård, skola och omsorg?
Nej till Hälsans hus. Nej till jämställdhetsutveckling, till hållbarhetsarbete, till miljökrav, till nya digitala system, till näringslivssatsningar, till centrumutveckling. Nej till nytänk i skärgårdstrafiken.
Jag förstår mycket väl att politiker blir besvikna när de förlorar en omröstning. Det svider lite jäkligt, men det är spelets regler.
Att politiker, som i fallet Hälsans hus, besvärar sig på formella grunder, för att fördröja eller förhindra ett demokratiskt fattat beslut är, ur min synvinkel, odemokratiskt.
Mitt ja till Hälsans hus var noga övervägt, utgående från 6 år i äldreomsorgsnämnden, 6 år i stadsstyrelsen, förvaltningens sakkunskap, behovet av kommande samarbeten och alldeles särskilt bristen på personal, den enskilt största utmaningen för äldreomsorgen.
Det finns många helt sakliga och legitima argument, men det är också mina. Sänker man debatten till en nivå där det påstås att meningsmotståndare vill låsa in gamla i burar, låta dom brinna inne eller på ett korrumperat sätt ge skattebetalarnas pengar till ett byggbolag, då känner åtminstone inte jag igen mina motiv.
Om vi om tio år står kvar på ruta ett för att förvaltningsdomstolens kvarnar mal olidligt långsamt, kom då ihåg att vi faktiskt fattade ett beslut och kunde ha gått vidare och fått något till stånd.
En framgångssaga kan komma ur en katastrof. Om några dagar har det gått ett år sedan Nordic Jet Line gick i konkurs och hela vår skärgårdstrafik kunde stått stilla.
Då fanns arbetsamma, duktiga människor som jobbade som tusan för att hålla trafiken i gång, och som sedan satt i gång med förändring.
I dag har vi ett nytt bolag, ett samarbete med statliga Finferries, vi har planer för elektrifiering av flottan, vi har tankar kring rutter och tidtabeller som sparar både bränsle och pengar. Vi har framtidstro.
Jag vet inte. Kunde man lite oftare göra som i sången? Inte säga nej, utan kanske. Testa hur det smakar.
Nina Fellman (S)
