Mellan klippor och kvarter – jakten på en identitet

Jag har aldrig tidigare skrivit en ledartext. Jag har förstått att en bra ledare ska driva en tydlig ståndpunkt och även gärna vara polariserande. Tyvärr är jag inte så värst konfrontativ av mig, jag tycker mer om att ställa öppna frågor, men jag återkommer till det där. 

Jag är född 1989, uppvuxen på Åland. Jag har visserligen bott i Stockholm sedan jag var 19, men även om man tar pojken ur Åland är det svårt att ta Åland ur pojken antar jag. För jag känner mig fortfarande som ålänning.

Min väg från Åland började med konstskola i Stockholm, som sedan förvandlades till en oväntad internationell modellresa och till sist landade i de musikdrömmar jag fortfarande jagar. Efter allt ståhej ville jag bara sjunga på svenska om platserna som betydde något för mig. Det vill säga närmast dem på Åland. 

Det har lett mig till att jobba mycket med identitet och vad plats och ursprung betyder för människan. Jag är oerhört tacksam över vår självstyrelse och att vi ålänningar i stor utsträckning fått behålla vår unika identitet. Vi lever i turbulenta tider och det är tydligt hur mycket identitet påverkar människans agerande. Att Finland är en demokrati med två lagstiftande organ är en unik och nyanserad sak i en värld av svartvitt seende. Men vad är en åländsk identitet? Den frågan har säkert många svar.

Är man född och uppvuxen på Åland ser man sig kanske först och främst som ålänning och sedan finsk eller svensk (eller vilken nationalitet som helst för den delen), medan en del kanske i första hand ser sig som finländare. Några ser sig enbart som finländare eller ålänningar. Är min egen åländska identitet hotad? Eller åtminstone urvattnad? Spelar det i så fall någon roll?

Personligen känner jag ofta, när jag kommer hem nuförtiden, ett plötsligt främmandeskap till min hembygd. Klipporna, kvarteren och rondellerna står kvar, havet lika grönblått, men jag känner inte riktigt igen människorna längre och de känner inte igen mig. Jag är en främling i mitt eget hem. Men jag har ju hittat nya trygga sammanhang, ett nytt hem, där mår jag bra. Men varför gör det då ändå så ont? Vad betyder det?

Okej, som ni ser – många öppna frågor. Ingen tydlig ståndpunkt, bara tankar jag inte vet vad jag ska göra av. Jag kommer därför, i enlighet med en ledartexts grundläggande principer, avsluta genom att räkna upp femton saker jag tycker som jag är övertygad om att en del av er inte håller med om. Kanske kan det ge upphov till lite polarisering vid ditt frukostbord i dag, vem vet.

Ett: kontanter. Vad spelar det för roll om de försvinner? Det är ettor och nollor på ett papper eller ettor och nollor på en skärm. 

Två: skatter. Superrika måste beskattas hårdare så vi slipper missnöjespartier. Medelklassen behöver dessa pengar så att de inte går och röstar på extremhögern. Det är inte invandrares fel om ekonomin går dåligt. 

Tre: kött. Måste du ha kött för att det ska bli en riktig maträtt? Vi lever inte på stenåldern längre och världen ser definitivt annorlunda ut. 

Fyra: Spiskummin luktar svett. 

Fem: Koriander smakar tvål. 

Sex: Det råder överinflation på ordet ”ju”. 

Sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton, femton: Du är inte speciell för att du är man, du är inte speciell för att du är kvinna, ung eller rik, du är inte ens speciellt speciell för att du är en människa, men om du befinner dig på Åland så är du speciell, för Åland är speciellt och självstyrelsen likaså. Det känns viktigt att värna. 

Allt gott!