Löften räcker inte längre

Arbetet med revideringen av självstyrelselagen går in i sin slutfas. Som den här ledarsidan redan tidigare i veckan konstaterat är det mycket som talar för att vi inom det närmaste året får se ett förslag till ny självstyrelselag på riksdagens och lagtingets bord 

Det finns emellertid tydliga gränser för vad Åland politiskt kan acceptera om man menar allvar med att stå upp för det åländska folkets rätt till självbestämmande.

Att den finländska statsmaktens syn på en revidering av självstyrelselagstiftningen varit långt ifrån den man kunde önska råder det ingen tvekan om. I stället för att likt Danmark se på autonomier som en tillgång för landet i sin helhet har den centralistiska enhetsstatens tankegods fått spela fritt. 

När vi talar om övertagande av behörigheter har det åländska önskemålet och viljan länge varit att Finlands historiska löfte om att ge Åland så stor egen behörighet som bara möjligt, samtidigt som landskapet fortsatt är en del av landet, ska uppfyllas.

Då skulle det åländska folket själv genom lagtinget välja vilka behörigheter som ska tas över. En vanlig modell i övriga Norden, men svaret från Finland blev nej. I stället har arbetet snarare blivit ett försvar av redan givna behörigheter. 

Med detta som utgångspunkt finns det linjer som inte bör överskridas av våra politiker i arbetet med revideringen. 

Den första röda linjen gäller den åländska självstyrelslagstiftningens förhållande till den finländska grundlagen. Självstyrelsen ska stå sida vid sida med, inte under, Finlands grundlag. Det är ett absolut måste för att inte självstyrelsen ska undermineras, vilket redan skett vid flera tillfällen genom tolkningar och ändringar i grundlagen. 

Det handlar om att våra rättigheter som minoritet måste ha ett starkt skydd, vilket Åland också tillerkänts genom de folkrättsliga garantierna från 1921. Har vi inte detta tydligt och klart riskerar vår självstyrelse i värsta fall att i praktiken försvagas kraftigt genom ensidiga beslut från finländsk sida.

Den andra linjen är löftet om Åland som en egen valkrets i EU-parlamentsvalet. Politiska utfästelser har gjorts från finländsk sida och det är dags att leverera. Åland har givit över behörigheter till EU, men inte fått sin rättmätiga plats i parlamentet. Nu måste det bli ändring på den frågan. 

Kollektivavtal på svenska är en tredje avgörande fråga. Det är helt orimligt att vi på enspråkiga Åland ska brottas med både kollektivavtal och arbetsavtal på finska. Det går stick i stäv med tanken om självstyrelsen och de löften som givits. 

Den fjärde linjen är Ålands rätt att förhandla internationella avtal inom redan befintlig behörighet. Med en tydligare rätt att initiera och delta i avtal inom det egna behörighetsområdet skulle Ålands internationella ställning stärkas betydlig

Linjerna är tydliga och den ursprungliga beställningen från de åländska folkvalda likaså. Den finländska statsmakten borde också förstå att Åland, med mer behörigheter, kan bidra mer till landet i sin helhet. Dessutom är det bättre att Åland får bestämma mer själva när det blir allt tydligare att Åland inte passar in i den finländska modellen för samhällsbygge, som blir allt mer finskspråkigt. Tyvärr talar inte mycket för det, men Finland och Åland skulle må mycket bättre om Finland bara tog rygg på Danmark och såg landets enda autonomi som en tillgång.