Den sorgliga historien kring elhybridfärjan är en av de allra största politiska skandalerna på Åland – men som vanligt får inte ens de mest hutlösa historier några större konsekvenser för de som nu sett till att ålänningarna får betala över 14 miljoner euro för ingenting.
@
Den sorgliga historien kring elhybridfärjan är en av de allra största politiska skandalerna på Åland – men som vanligt får inte ens de mest hutlösa historier några större konsekvenser för de som nu sett till att ålänningarna får betala över 14 miljoner euro för ingenting.Illustration: Finnferries
Foto:

Bild

En vill bara skrika ”avgå alla!” – men ingen får gå

Så kom den då, domen. Landskapet ska betala 14 miljoner euro för att ha rivit avtalet med konsortiet bakom elhybridfärjan. Det är den största politiska skandalen på år och dag – men ingen kommer hållas ansvarig.

 

Det var knappast oväntat att landskapet skulle förlora också i hovrätten. Om man ingår ett avtal och sedan bara några månader senare river det så är det – faktiskt – helt rimligt att man straffas för det. Nu blev straffet väldigt hårt, 10,5 miljoner euro plus räntor och rättegångskostnader, totalt lite över 14 miljoner. Eller, som kollegan Jonny Mattsson räknade ut, 470 euro per ålänning.

Den typen av uträkningar är ett klassiskt medialt grepp för att göra stora siffror mer begripliga – men de säger också något väldigt viktigt: det är skattebetalarna, ålänningarna, som ska betala det haveri som våra folkvalda lyckats skapa. För ingen kommer att hållas ansvarig för oansvariga beslut.

Nygamla lantrådet Katrin Sjögren säger i gårdagens Ålandstidningen att det är mycket skuld som ska fördelas. Hon säger att det ”säkert” finns saker som hennes förra regering kunde gjort bättre, men lägger sedan skulden på regeringen Veronica Thörnroos. Det är rätt, fel och lite mitt emellan.

Om vi tittar i backspegeln så finns det flera faktorer att ta hänsyn till. Det fanns ett beslut i lagtinget att gå in för kortrutt, regeringen Sjögren valde att satsa på östra och västra Föglö för att man ansåg att det där fanns störst möjlighet att snabbt få stor förändring. Man fick också okej av lagtinget att gå vidare med upphandlingen av en elhybridfärja. Men när mandatperioden började lida mot sitt slut och avtal skulle skrivas fanns det två problem, som den dåvarande regeringen valde att inte kännas vid. Dels skulle inte infrastrukturen vara klar i tid för den nya färjans ankomst, utan den skulle få stå stilla och kosta pengar. Dels fanns inte längre stödet i lagtinget. Flera ledamöter i regeringsblocket hade bytt uppfattning. Men regeringen Sjögren valde ändå att gå vidare med avtalen, struntade i lagtingets uppmaning att inte göra det och skrev avtal.

Efter valet, där Centern och Obundna bildade regering efter att ha gått till val på att riva upp avtalet och bygga tunnel (blev inte så mycket med det) så tog det bara någon månad innan man skred till verket. I vad som i tingsrättsförhandlingen närmast framstod som en kupp meddelade regeringen konsortiet att man sade upp avtalet med hänvisning till att lagtinget inte tänkte finansiera elhybriden när den väl var på plats. Lagtinget hade dock inte tagit något sådant beslut eftersom lagtinget inte tar budgetbeslut år i förväg.

Avtalsrivningen inledde rättsprocessen som i går – kanske – fick sitt slut. Hovrätten fastslår i sin dom att landskapsregeringen inte hade rätt att riva avtalet eftersom man inte hade grund för det, och hänvisar till det faktum att lagtinget inte hade sagt nej till medel till färjan. För även om det var regeringsblockets avsikt, måste den parlamentariska processen få ha sin gång innan man kan använda den som argument, menar hovrätten. Och det får man väl tycka är rimligt ändå, att beslut måste fattas innan man kan luta sig mot dem?

Likaså är det rimligt att det nu kommer att kännas i plånboken för landskapet att man ensidigt rivit ett avtal man ingått. Om man gör saker mot reglerna – vilket man borde insett att man riskerade att göra eftersom de egna tjänstemännen talat om just att man riskerade ett skadestånd – så får man göra rätt för sig.

Självklart kan man ifrågasätta storleken på skadeståndet, men vi ska också komma ihåg att en minst sagt stursk landskapsregering viftade bort ett förlikningsbud på åtta miljoner från konsortiet. Nu landar notan i stället på över 14 miljoner.

När nu beskyllande fingrar kommer att pekas för att lägga skuld på politiska motståndare så måste vi komma ihåg att de stora förlorarna är inte den ena eller den andra regeringen, utan ålänningarna och skärgården. I skärgården har inte mycket förbättrats trafikmässigt i väntan på domen, och frågan är hur den stora utgiften nu påverkar planerna på förnyelse av skärgårdsflottan.

Till slut hamnar förstås notan hos var och en av landskapets invånare. När andra spelar med ens pengar brukar det bli så, och nu står var och en av oss med ett minus på 470 euro på kontot. Hade någon i familjen eller din bank skapat en sådan situation hade det blivit konsekvenser. Men det här är politik, och även om en helst bara vill skrika ”Avgå alla!”, så kommer ingen av de inblandade politikerna att hållas ansvariga.

Jonas Bladh

tel: 266 38

Hittat fel i texten? Skriv till oss