1962 höll världen andan medan ryska fartyg strävade mot Kuba med kärnvapen ombord och amerikanska fartyg hade fått order om att sänka dem för att säkra den blockad USA inrättat runt Kuba. På randen av ett kärnvapenkrig valde Sovjets ledare Nikita Chrusjtjov att backa och låta sina fartyg vända.
Såväl ryska ministrar som säkerhetspolitiska experter har beskrivit dagens läge som det mest spända mellan Ryssland och USA sedan de där 13 dagarna som skakade världen för 60 år sedan.
Under den gångna veckan har förhandlingar genomförts mellan de båda parterna, både direkt mellan dem och i OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa), men utan några framgångar och ökad rysk frustration på ena sidan och ökad oro för en rysk invasion av Ukraina på den andra.
Putin har mobiliserat 100.000 man på gränsen till Ukraina, i första hand vad det verkar som ett påtryckningsmedel. Ryssland ställde strax föra jul krav på Nato att gå med på ett flertal krav. Bland dessa fanns att Nato inte får utvidgas med fler medlemsländer och att Ryssland på så sätt ska kunna upprätta en säkerhetszon, en buffert gentemot Nato, på andra länders territorium.
Det är förstås krav som inget självständigt land kan gå med på. Att låta ett annat land, dessutom under illa förtäckt hot om militärt våld, diktera villkoren för hur det egna landet ska bedriva sin säkerhetspolitik och vilka allianser man vill skapa är oförenligt med varje tanke på demokrati.
Det ryska agerandet är lika oroväckande som galet. Att Vladimir Putin och hans närmaste stab haft som långsiktig plan att återupprätta Ryssland som en stormakt har knappast varit någon hemlighet. Inte heller att man gjort det metodiskt och under lång tid på många områden. Man har lyckats göra stora delar av Europa beroende av rysk naturgas, man har riktat cyberattacker, likt den i veckan mot Ukraina, mot många mål, däribland Åland. Man har dessutom arbetat aktivt med att destabilisera och polarisera USA genom propaganda och inblandning i USA:s val.
Nu har Ryssland växlat upp, vad det verkar.
Nu är det militära muskler på ett högst publikt sätt som ska visas upp. Med stora styrkor vid Ukrainas gräns som en styrkedemonstration, med stora landstigningsfartyg som nästan demonstrativt stävar in i Östersjön.
Nu håller världen andan igen. USA funderar som bäst på hur man ska svara på den ryska aggressionen. Biden-administrationen har redan meddelat att man inte tänker svara militärt på en eventuell invasion av Ukraina, men däremot med hårda ekonomiska sanktioner. Frågan är om Putin stannar vid Ukraina. Om inte – vilket blir USA:s och Natos svar då?
Även EU förbereder sig för sanktioner. Unionen har konstaterat att man var för långsam att agera när Ryssland annekterade Krim 2014. Det ska man ändra på nu, är tanken.
Sverige har svarat på det hastigt försämrade säkerhetspolitiska läget genom att sända trupp och materiel till Gotland, där militär nu patrullerar bland annat hamnen och flygplatsen, samt att förstärka också andra viktiga delar av samhället.
I Finland råder det, enligt uppgift, stor aktivitet inom försvaret.
Vid sidan av det rent praktiska försvaret har de ryska handlingarna de senaste veckorna också aktualiserat Natodebatten i de båda länderna. Tvärtemot vad Vladimir Putin och Ryssland vill tycks fler i såväl Sverige som Finland tala om att en Natoanslutning är den bästa försäkringen gentemot ett ryskt angrepp. Än så länge har de båda ländernas regeringar dock inte velat lyssna på den linjen, även om man tydligt poängterar att samarbetet med Nato fortsätter.
I Östersjön finns tre strategiskt viktiga öar. Bornholm, Gotland och Åland. På de båda första stärker Danmark respektive Sverige sina positioner.
På det demilitariserade och neutraliserade Åland görs naturligtvis inga sådana insatser. Ändå är det säkerhetspolitiska läget något som borde engagera landskapsregeringen. Internationella överenskommelser ska hållas, men risken är att de blir papperstigrar om konflikten är ett faktum. Vad händer då? Vad gör det åländska samhället om krig bryter ut i en av våra närregioner?
På samma sätt som vi behöver vara bättre förberedda på nästa pandemi än vi var på denna, måste vi förbereda oss för den händelse att det värsta inträffar. Och risken för att så blir fallet har ökat kraftigt.
