Finska riksdagens grundlagsutskott, där bland andra Ålands riksdagsledamot Mats Löfström ingår, jobbar just nu övertid för att handlägga regeringens förslag om att införa krav på vaccinering för sjukvårdspersonal. Om någon anställd inom sjukvården inte vaccinerat sig mot covid-19 ska hen kunna omplaceras eller i yttersta fall ställas utan lön.

Liknande regler finns redan för andra sjukdomar men hastigheten i framtagandet av covidvaccinet har gjort att vissa valt att inte vaccinera sig.
Och just här får samhället ett par väldigt delikata, och mycket svåra, frågor att ta ställning till.

Om vi börjar med syftet med förslaget är det enkelt. Ovaccinerad sjukvårdspersonal löper större risk att överföra covidviruset till patienter. Ovaccinerad personal löper dessutom större risk att själva bli allvarligt sjuka om de smittas av patienter. Patienter ska kunna förvänta sig att sjukvården utgör en så säker plats som möjligt när de söker vård.

Så långt är allt enkelt och solklart.
Det är i nästa steg som frågan blir komplicerad. Mycket komplicerad.
Rätten att bestämma över sin egen kropp anser de flesta av oss är en grundläggande rättighet. Rätten att bestämma vilka sprutor jag får i armen likaså.
Således bör inte staten, varken direkt eller indirekt (som att ställa ultimatum för att man ska få jobba kvar), bestämma vilka sprutor du ska ta.
Men när man ställer den personliga rättigheten att bestämma mot risken för en annan person att skadas av dina val blir frågan svårare.

Men varför blir då frågan svår? Jo, för att när man gör en inskränkning i de personliga fri- och rättigheterna får det konsekvenser också på andra områden. Likabehandlingsprincipen är viktig för det demokratiska beslutsfattandet, och om man kan anse att en annan inskränkning är att jämställa med vaccinkravet, blir samhället i praktiken tvunget att godkänna också den inskränkningen.

Som talesättet säger: ger man dem lillfingret så tar de hela handen.
Hårdraget? Javisst, men likväl en sanning och det starkaste argumentet till varför det är oerhört viktigt att varje inskränkning av fri- och rättigheterna verkligen vägs på guldvåg, att varje grundlagsskyddande instans väger för och nackdelar, behov och konsekvenser för att säkerställa att beslutet är nödvändigt och rätt.
Därmed inte sagt att ett vaccinationskrav är fel. Det finns definitivt gånger då säkerheten för samhälle och invånare måste gå före, men sådana beslut måste föregås av den noggranna processen att väga för- och nackdelar.

De senaste snart två åren har visat att vårt samhälle inte var förberett på att ställas inför en pandemi med den omfattning som coronaviruset gav. När Finland, och många andra länder, inskränkte sina och andra länders medborgares rätt att röra sig över nationsgränser gjordes en stor inskränkning i de personliga fri- och rättigheterna.

Det kommer debatteras i många år om huruvida man gjorde rätt och lagar kommer att både liberaliseras och skärpas.
Finlands regering har inlett ett sådant arbete kring beredskapslagarna, tyvärr utan att informera eller rådfråga Åland, en av de regioner som drabbats allra hårdast av undantagstillståndet. Måtte detta rättas till i brådrasket.

Frågan om krav på vaccination är en betydligt svårare fråga än vad populärdebatten ger sken av. Det handlar om folkhälsa, om säkerhet för riskgrupper och förtroende för vården. Men det handlar också om individens rätt till självbestämmande och sysselsättning.

Grundlagsutskottet har under hela pandemin visat att det är grundlagens, därmed fri- och rättigheternas, försvarare och vakt. Och framför allt: grundlagsutskottet har visat att institutionerna fungerar och skyddet för medborgarna är grundmurat.
Nu har de en svår uppgift att behandla det nya förslaget, men man har byggt upp ett förtroendekapital för att få stöd för den linje man till slut väljer.