När en ny president tillträder i Finland sätter denne sin partitillhörighet åt sidan. Oberoende av tidigare politiska navigeringar ställer sig han eller hon över de ideologiska motsättningarna och arbetar från och med nu för hela Finlands bästa.
Neutralitet och statsmannamässighet är ledorden.
Samma inställning färgar av sig på den övriga verkställande makten. Sedan slutet av Urho Kekkonens presidentskap har Finlands regeringar kännetecknats av sin långvarighet och sitt mer än nödvändigt breda partistöd. De sticker ut på bägge punkter inte bara i Norden utan i hela Europa.
Den typen av så kallade överbreda koalitioner går givetvis inte att bibehålla om man inte agerar på ett sätt som åtminstone delvis tilltalar alla politiska inriktningar. Kompromisser blir vardag, och ideologiskt drivna improvisationer hålls till ett minimum.
I Sverige har förutsättningarna varit helt annorlunda men resultatet liknande. Socialdemokraterna har ofta regerat på egen hand, något som varit möjligt dels på grund av partiets storlek, dels på grund av dess kulturella dominans.
I praktiken har det oftast inneburit minoritetsregeringar, med benäget stöd från andra partier. Alla har vetat vad man kunnat vänta sig av den kommande mandatperioden, något som skapar förutsägbarhet.
Möjligheten att ta ut svängarna har visserligen varit något större i en sådan situation, men även där måste stats- och övriga ministrar hålla sig någorlunda i skinnet för att inte riskera att övriga partier börjar konspirera mot dem.
Den verkställande makten på Åland kännetecknas även den av liknande förutsägbarhet. Här är det Centerns dominans som ligger bakom, och även om koalitionspartierna varierat har stabiliteten ändå varit den dominerande tendensen.
Harry Janssons agerande gentemot Justitieombudsmannen (JO), som efter flera svängar gav upphov till hot om misstroende, kan tyckas sticka ut, men egentligen gör det inte det. Det har alltid funnits en aktivistisk ådra i den åländska politiska apparaten.
Som vice lantrådet noterat har åländska ministrar agerat liknande mot JO eller Justitiekanslern (JK) vid åtminstone två tidigare tillfällen, utan att det har uppfattats som en provokation bland lagtingspartierna.
Vill man ägna sig åt den typen av signalpolitik – för en vägran att ge material till JO kan i sig aldrig bli mer än en signal – gäller det dock att sondera den politiska stämningen väl. Som ett minimum bör man ha sitt eget partis och koalitionens uttalade stöd, och helst även oppositionens (tysta) medgivande.
Harry Janssons politiska kapital är massivt och till stor del baserat på hans stridbarhet. Han lär inte förlora mycket av det på den senaste tidens storm. Risken finns dock att det åländska förtroendekapitalet, i ett land där den politiska kulturen bygger på samförstånd och stabilitet, har minskat.
Å andra sidan kan oväntat politiskt agerande ibland sparka i gång processer som leder till önskat resultat. Att bara sitta still i den kompromissdrivna båten är heller inte vägen framåt. Harry Janssons agerande är därför inte på långt när så klandervärt som oppositionen velat få det att framstå som.
Om man nödvändigtvis måste välja endera vägen är ändå den finländska statsmannavägen att föredra. Sett ur det stora perspektivet förhindrar den överdrivna svängar åt något ideologiskt håll och fördröjer kontroversiell lagstiftning så att de som berörs av den har tid att förbereda sig.
Det samma gäller när man vill sända politiska signaler. Ja till tydliga ställningstaganden för åländsk bestämmanderätt, nej till oväntade utspel utan politisk förankring.
