Säger man Mariepark är det många som drar en djup suck. Den där sorgliga kolossen i Västerhamn som aldrig burit frukt, varken sedan entreprenören Dennis Jansson köpte området av Mariehamns stad 2003, eller innan dess då området gick under namnet Ålandsparken.
Med Dennis Jansson vid rodret har anläggningen skapat otaliga rubriker, bidragit till politiska utspel och domstolsprocesser. Det är inte svårt att förstå att Dennis Jansson, som köpte det i syfte att skapa ”Ålands första nöjes- och festivalcentrum” sedan 2010 försökt få Mariepark sålt. Nu är Mariepark åter på allas läppar efter att stadsdirektör Arne Selander föreslagit att staden ska köpa anläggningen och lösa in arrendet för 675.000 euro – sju månader innan staden har möjlighet att bryta arrendeavtalet. På torsdag behandlas ärendet på nytt efter att ha bordlagts för två veckor sedan. Det sägs att det är en beställning från Dennis Janssons lierade i staden, i syfte att hjälpa en vän. Om det är så är det förstås illa. Men stadsdirektören förnekar att det är så man jobbar. Orsakerna till att han föreslår ett köp är två, menar han: dels vill han undvika långdragna rättsprocesser vid ett hävande av avtalet, dels tror han att staden har lättare att sälja området vidare. Vad han baserar detta på står skrivet i stjärnorna. Några kalkyler finns inte.
Långdragna rättsprocesser har nog staden haft sin beskärda andel av, inte tu tal om annat. Samtidigt är just möjligheten att överklaga politiska beslut en viktig del av den demokratiska processen; kalla det en kontrollfunktion om man vill.
Om stadsfullmäktige tackar ja till Dennis Janssons erbjudande och köper anläggningen får vi verkligen hoppas att man lyckas sälja den vidare. Men vem är intresserad – och till vilket pris? Mariepark har legat ute till försäljning sedan 2019, och än så länge har ingen nappat. Den som lever får se. För sanningen att säga finns det ett antal frågetecken. Ska den stora byggnaden från 1989 stå kvar, och vad kan den användas till? Nuvarande arrendatorn har, enligt egen utsago, gjort behövligt underhåll genom åren, men byggnaden är de facto 34 år. En eventuell rivning i samband med att till exempel göra området till bostadstomter är kostsam – om man över huvud taget vill planera bostäder mindre än 150 meter från Lotsbroverket.
Flera politiker har ifrågasatt varför det inte gjorts någon ny värdering av Mariepark. Frågan är berättigad. Den senaste värderingen gjordes 2015, och fastigheten värderades då till 863.000 euro. Nu erbjuds staden att köpa anläggningen med rabatt, en så kallad riskpremie, på grund av den osäkerhet den åtta år gamla värderingen innebär.
Men att köpa en fastighet, som bokstavligen ingen annan är intresserad av, utan att ha en aktuell värdering är förstås inte ansvarsfullt – rabatten till trots. Var siffran 675.000 kommer ifrån är oklart.
Det är, som sagt, fullt begripligt att Dennis Jansson vill bli av med vad han beskrivit som den sämsta affären i sitt liv. Men ska det offentliga ta ansvar för att hans business inte bär sig? På vilket sätt ligger det i mariehamnarnas intresse att staden köper Mariepark? Varför ska staden äga, och underhålla, ytterligare en fastighet utan verksamhet? Varför ska skattebetalarna på väldigt lösa boliner ta risker när en företagare inte lyckas?
Och dessutom: varför ska staden inte hålla ett ingånget avtal? Enligt det arrendeavtal som undertecknades 2018 har staden har rätt att säga upp avtalet om arrendetagaren inte inom en femårsperiod förverkligat 80 procent av den stug- och hotellby som planerats på området. Tidsfristen går ut i december. Om arrendetagaren bryter mot villkoren i avtalet är han dessutom skyldig att betala ett vite om max tio årsarrendeavgifter, totalt 270.000 euro. Han ska också avlägsna de byggnader och annan egendom han har på området. Det är inte gratis.
Arne Selander har rätt när han säger att Mariepark stått orört för länge. Och ja, det är en tråkig syn turisterna möts av när de stiger av färjan i Mariehamn. Området är på dekis, och så vill ingen ha det. Men det är inte försvarbart att staden köper på sig ett område bara för att … Ja, vad då? När ekonomin är ansträngd måste man handskas mer varsamt med pengarna än så.
Vad händer nästa gång en företagare vill sälja sin förlustbringande verksamhet till staden? För visst värnas väl likabehandlingsprincipen? Och vad risken för rättsprocesser beträffar. Om stadsfullmäktige ger sitt bifall till ett köp kommer vi knappt att hinna blinka innan någon upprörd mariehamnare vill ha beslutet prövat i domstol.
Ledaren har uppdaterats. I den tryckta versionen stod att staden får Mariepark gratis vid ett hävande av avtalet, men de facto ska det ske ett avräkningsförfarande, och staden kan komma att kompensera Dennis Jansson för byggnaderna.
