Ulf Kristersson (M) blir Sveriges nästa statsminister och han kommer att kunna presentera sin regering inom ett par veckor. Men resten av mandatperioden kommer att bli en betydligt större prövning för honom.
Foto: Pressbild
Foto:

Bild

Snabbare regeringsbildning men svårt regeringsbygge

Ulf Kristersson (M) blir Sveriges nästa statsminister och han kommer att tillträda inom 14 dagar. Men trots att regeringsbildningen därmed går ohyggligt mycket snabbare än för fyra år sedan innebär inte det att mandatperioden kommer bli lättare för statsministern.

För fyra år sedan, 2018, tog det rekordlånga 129 dagar för Stefan Löfven (S) att knyta ihop tillräckligt många mandat för att accepteras som statsminister av Sveriges nyvalda riksdag. Detta skedde först efter att ett januariavtal slutits med Miljöpartiet, Liberalerna och Centern.

Försöket höll dock inte hela mandatperioden och med lite mer än ett år kvar till valet avgick Löfven.

I onsdags räknades de sista rösterna i årets val och då kunde till slut Ulf Kristersson andas ut en smula. Ett mandat gick över från den rödgröna sidan till Kristerssons och hans block ska nu regera på 176 mandat mot oppositionens 173.

Av allt att döma kommer regeringsbildningen i Sverige att gå relativt snabbt. Oklart är ännu om Liberalerna och/eller Sverigedemokraterna får sitta i regeringen (stalltipset är L: ja, SD: nej) men det kommer inte vara en fråga som fäller en Kristerssonledd regering.
Partierna har redan samarbetat i riksdagen med gemensamma förslag och gemensam budget, marken är således jämnad för ett mer djuplodande samarbete.
Det kommer dock att finnas problem för den tillträdande statsministern att ta itu med i regeringssamarbetet. Inom såväl Liberalerna som Sverigedemokraterna finns motstånd mot ett samarbete partierna emellan. Det motståndet, som förmodligen är både hårdare och gentemot partiledningen mer villigt att höras offentligt i Liberalerna, kommer med all sannolikhet att ställa till bekymmer för Ulf Kristersson under de kommande fyra åren.

Liberalernas svängning från en anti-SD-hållning till att acceptera ett samarbete har delat partiet. Att Johan Pehrson utsågs till partiledare i våras lappade ihop den djupa sprickan i partiet, men frågan är hur vällappad den är.

Sverigedemokraterna gjorde på nytt ett mycket starkt val. Stärka av att nu vara landets näst största parti, större än regeringsbildaren Kristerssons, kommer SD att kräva en hel del inflytande över den politik som ska föras. Hur stort det inflytandet blir kommer med all sannolikhet att avgöra hur väl Johan Pehrson kan hålla i sina riksdagsledamöter.
Det spekuleras redan i att namnkunniga liberaler kan komma att protestera mot samarbetet om det strider allt för mycket mot deras övertygelse.
Det blir en balansgång för Kristersson att hålla båda kanterna i regeringsblocket på gott humör.

Politiskt har Kristersson förstås också stora utmaningar. Gängkriminaliteten och skjutningarna är ett område där han måste visa resultat och de får inte dröja särskilt länge. Likaså måste den nya regeringen leverera någon form av högkostnadsskydd vad gäller elen i vinter.

Samtidigt som det ska satsas på dessa områden spås Sverige gå in i en lågkonjunktur vilket gör att reformutrymmet minskar.
På det utrikespolitiska området är förstås Natomedlemskapet helt centralt, och Turkiet har redan utmanat den ännu inte tillträdda regeringen att hedra det avtal som Sverige, tillsammans med Finland, skrev under i somras. Problemet är att Sverige och Turkiet tycks göra helt skilda tolkningar om vad som står i avtalet.

Ulf Kristersson må ha andats ut i onsdags, och regeringsbildningen må gå smidigt. Men under resan fram till nästa val måste Sveriges nästa statsminister visa att han är just så vuxen uppgiften som han byggt hela sin valrörelse på att vara.

Det kommer inte att bli lätt.

Jonas Bladh

tel: 266 38

Hittat fel i texten? Skriv till oss