Skidpremiären i finska Ruka bjöd den skidintresserade på bländade kamper i skidspåren och den härliga vinterkänslan kröp sakta sig närmare själen. Tyvärr bjöd premiären även på mindre angenäma företeelser när skidlöparen Julia Häger från Nykarleby gick i mål och möttes av orden ”vitun hurri”, snällt översatt till ”jävla finlandssvensk”.
Uttalandet har uppmärksammats i både finländsk och svensk media efter Hägers delande av händelsen på social media och det är bra, men frågan är när vi i samhället på allvar ska sätta ner foten mot denna rasism som på vissa håll existerar gentemot svenskspråkiga i Finland?
Det är givet att dylika uttalanden måste stå för den enskilde som yttrar dem och att den klara majoriteten inte över huvud taget delar den uppfattningen som den skrikande individen i Ruka gav uttryck för.
Samtidigt kan många, även ålänningar, vittna om att dylika ord yttras lite nu och då på bland annat idrottsplaner och i krogköer. Utspel som ofta viftas bort med att en person bara vill provocera eller att hen inte vet bättre – men det räcker inte. Alla former av rasistiska påhopp måste vi tillsammans markera mot och stå emot. Annars träder den tysta acceptansen in och saker kan utvecklas i en riktning som inte kan accepteras eller för den delen ens är önskvärd.
Att frågan är känslig är förståelig, men det är även tydligt att många har förlikat sig med att liknande utspel får existera. Inte minst blir det tydligt när man i social media läser vittnesmål efter vittnesmål som efter Hägers markering bekräftar problemet. Samtidigt ser vi sällan ett officiellt fördömande av företeelsen. Frågan är varför?
Inom fotbollen finns FIFA:s vision om nolltolerans mot rasism. Fotbollen ska vara för alla och alla ska kunna ta del av den. Toleransen är dock inte alla gånger noll utan bland annat har olika diskrimineringsbyråer i Sverige visat på att rasism är ett utbrett problem inom idrotten. Samtidigt speglar idrotten bara det övriga samhället så frågan är mer komplex än bara en idrottsföreteelse.
Oavsett ursprung fortsätter rasism bara att existera om vi låter den göra det. För att få bukt med den måste frågan synliggöras, men det är även viktigt att samhället i stort tar ansvar för frågan och markerar mot dylika utspel. Att vi tydligt och tillsammans visar vad som inte är acceptabelt.
Därför gör Julia Häger helt rätt när hon går ut i media och berättar om vad som har hänt. Därför blir det viktigt att även en fotbollsspelare, ett lag eller varför inte en krogbesökare markerar mot de rasistiska tillmälen som riktas mot en enskild eller ett lag. Att vi inte bara fortsätter och säger; ”det är inget att bry sig om för så har det alltid varit”. Det duger inte.
Det som saknas i debatten efter det som hände i skidspåren i Ruka är tydliga officiella markeringar mot det som yppades i målfållan. Att lyfta problemet och tydligt markera mot ett inte önskvärt beteende är något som måste avkrävas ansvariga – oavsett om de ser det som en engångsföreteelse eller inte.
Dåligt omdöme eller en tillfällig känsloyttring berättigar inte rasistiska utspel av något slag och det går inte bara att rycka på axlarna åt det som inträffar. I synnerhet eftersom vi vet att det är frekvent återkommande.
Det går inte heller att bara att sätta på sig offerkoftan och tycka synd om sig om man blivit utsatt. Det gäller för alla att lyfta problemet och markera mot det inträffade. Därför bör vi tillsammans göra som skidlöparen Julia Häger och lyfta frågan när det inträffar och börja med att åtminstone synliggöra problemet i stället för att tiga ihjäl det hela. Det vinner i längden hela samhället på.
Daniel Dahlén
