Både öster och väster om Åland infördes hårda samhällsrestriktioner inför jul som ett svar på den accelererade spridningen av omikronvarianten. Stängda gränser, inställda evenemang och hårda inskränkningar i framför allt restaurangers och nattklubbars verksamheter, men även biografer och teatrar påverkas.

På Åland blev det tvärtom. När resten av världen stänger ner öppnar vi upp. Det är förstås inte som det låter utan helt i linje med den finländska strategin. Vid tidpunkten för de formella besluten befann sig Åland i utgångsnivån och ska därmed inte omfattas av några restriktioner.

Anser man att de restriktioner som införts i Sverige och Finland är rätt kan man däremot fråga sig om Åland borde ha föregått situationen. Den politiska beslutsprocessen har så här långt under pandemin inte direkt varit blixtsnabb, särskilt inte i samband med högtider, och det var redan för en vecka sedan – med tanke på hemvändande ålänningar och förestående festligheter kring jul och nyår – bara en tidsfråga innan vi skulle stå inför samma spridningsläge som i våra närregioner.

Frågan är rimlig. Men som sagt bara om man anser att de nu införda restriktionerna i Sverige och Finland är rätt. Gör man inte det är frågan förstås helt irrelevant.

Det har ända sedan pandemins början funnits olika åsikter kring behovet av restriktioner. Men när vi nu snart två år senare nästan står inför samma läge som i början har de kritiska rösterna blivit fler. Trots att vi i dag vet mer om viruset och trots att 77 procent av den finländska befolkningen fått två vaccindoser, och många i riskgrupp tre, införs nya och hårda restriktioner.

Bara på Åland har motståndet varit tydligt. Senast förra veckan protesterade flera hundra ålänningar mot vaccinpass och dessa går inte längre att avfärda som ”antivaxxers”. Det handlar om mer än så nu.

Författaren David Eberhard och Ashkan Fardost, doktor i läkemedelskemi, tittade nyligen närmare på siffrorna i Sverige i en debattartikel i Expressen.
Enligt data från Folkhälsomyndigheten i Sverige har totalt 248 (230 över, och 18 under, 70 år) fullvaccinerade personer dött på grund av covidrelaterad sjukdom under tiden juli-oktober 2021. För personer över 70 år är det bara en procent av det förväntade antalet döda under samma tidsperiod utan pandemi. Och för personer under 70 år är siffran 0,3 procent.
Deras slutsats är att om majoriteten av alla inom riskgrupper vaccinerar sig finns varken någon reell överdödlighet eller överbelastning på sjukvården.

I Finland räknade svenska Yle nyligen ut att utan vaccinskydd hade åtminstone fem gånger fler dött med covid-19 under hösten. David Eberhards och Ashkan Fardosts slutsats är rimlig och lika orimliga blir därmed de nedstängningsåtgärder som återigen införs runtom oss.

Samtidigt fortsätter unga fara illa när utbildningar görs på distans och fritidsaktiviteter ställs in. Unga får fortsättningsvis betala ett högt pris för den här pandemin.

I samverkan med påtryckningarna för en tredje vaccindos riskerar de hårda samhällsrestriktionerna också bli kontraproduktiva. Vi har redan börjat höra en hel del kritiska röster och det är med fog som folk undrar varför de ska ta en tredje dos. Från att ha lanserat vaccinet som ett effektivt skydd pratar man numera om dem som något som bara mildrar symtom, och när nya restriktioner införs görs det ingen skillnad på vaccinerad eller ovaccinerad. Alla ska sitta hemma.

Vaccinkrav på arbetsplatser och vaccinpass riskerar också spä på misstron ytterligare.
Det enda rätta är att ta bort de hårda samhällsrestriktionerna och fokusera på att skydda äldre och personer i riskgrupp i den utsträckning det är möjligt.

Vaccinet har varit och fortsätter vara det bästa motmedlet mot den här pandemin. Men om beslutsfattarna fortsätter med sina diktatoriska nedstängningar kommer i synnerhet unga att fara illa och i slutändan finns risken att allt slår tillbaka när den breda massan ska få en tredje vaccindos.