Köparna av lägenheten på översta våningen i det nya höghuset på Solberget kan snart stoltsera med den högst belägna bostaden i landskapet. 60 meter över havet är den respektingivande siffran, en resning som möjliggör utsikt över större delen av fasta Åland.
Den så kallade Solfjädern blir inte det enda åttavåningshuset på Åland. Även Fyren på Lotsberget har samma våningsantal. Bägge projekten färdigställs nästa år, och bägge är nästan slutsålda. Framför allt de största och dyraste bostäderna gick enligt utsago åt i rasande fart.
Det finns ett stort intresse för den här typen av boende, både bland potentiella köpare och bland allmänheten. I försäljningsbladen betonas miljövänlighet, modernitet och den exklusiva inredningen, men det främsta försäljningsargumentet är och förblir en enda sak, nämligen utsikten. Både Solfjädern och Fyren är planerade för att alla boende ska ha samma utsikt, så att balkongsidan av huset får den eftertraktade kvällssolen och vyerna medan ingångssidan är betydligt mer anspråkslös.
Egentligen är det lite konstigt att ålänningar tilltalas av den här sortens ut- och uppstickande prålighet. Vi har historiskt bott nära vattnet, och den utsikt som tilltalat oss har varit lokal: den närmaste viken, klippväggen, de omkringliggande träden. Den sortens utsikt som innebär att titta på något.
Att ha utsikt över något är annorlunda. Man höjer sig då över mängden och intar ett allomfattande perspektiv. Fokus är inte längre på det enskilda och människonära utan på helheten och det allmänna.
En sådan perspektivförskjutning spelar roll. Urbaniseringen innebär att den byggda miljön i allt större utsträckning tar över den naturliga miljöns roll som en avgörande faktor i vårt psykiska och fysiska mående. Det är inte längre den gamla eken bakom huset eller de vattenslipade stenarna vid strandkanten som är våra råmärken i vardagen. I stället får husen omkring oss motsvarande betydelse. Den typ av arkitektur som omger oss har en avgörande inverkan på hur vi agerar, tänker och känner.
Detta är inget hippieflum som er ledarskribent vävt ihop på egen kammare. Politiska regimer har i alla tider insett betydelsen av de byggnader man omger befolkningen med. Det är ingen slump att kommunistiska länder tenderat resa brutalistiska betongklossar när man planerat nya städer. Fascistregimer har å sin sida använt sig av överdrivet ståtliga neoklassicistiska byggen som en del av sina samhällsprojekt.
I individualismens tidevarv är mekanismen något annorlunda. I stället för att vara ett verktyg för att styra samhället uppifrån blir arkitekturen snarare en symbol för tidens tankeströmningar.
Anspråkslöshet och anpassning till mängden är uppenbarligen inte en del av dagens ideal, baserat på projekten på Solberget och Lotsberget. I stället strävar man uppåt på ett synnerligen konkret sätt. Vi kan notera att den översta våningen i bägge byggprojekt innehåller ett mindre antal bostäder än övriga våningar – en i Solfjädern, två i Fyren. Att bo högst upp är något exklusivt, helt i linje med det fokus på individuell prestation som präglar samtiden.
Den här sortens metaresonemang till trots är det för individen ändå den upplevda skönheten som avgör. Bägge byggnader är skapade för att vara vackra, något som definitivt inte alltid är fallet när nya bostadshus byggs. De gör inga tillgjorda ideologiska poänger utan fokuserar på vad köparen får ut av sitt nya boende.
Frågan är hur långt det här idealet kan dras. Visst går det att fortsätta bygga uppåt men i något skede är risken för svindel, bildligt talat, överhängande.
Henrik Herlin
