Foto:

När släktleden kallar

Släktforskning har hittills varit ett fritidsintresse. Det kan också vara en god affär.

Riktig ålänning sägs man vara om man har tre generationer av åländskhet i familjen. Det må vara som det vill med den saken, och de flesta skulle nog vidhålla att andra faktorer är betydligt intressantare i sammanhanget.

Ändå finns det ett inneboende intresse för anor i den åländska folksjälen. När man gör en ny bekantskap går man gärna bakåt ett par generationer för att reda ut om man råkar ha gemensamma släktingar eller andra kopplingar. På ett nästan mytiskt sätt verkar en droppe gemensamt blod besegla vänskapen.

En oromantisk tolkning är att man helt enkelt söker en gemensam nämnare något mindre än den uppenbara. Ta till exempel två personer som möts i Stockholm och det visar sig att bägge har rötter på landet, eller två turister som märker att bägge kommer från samma hemland.

Ålänningar är hur som helst allt annat än ensamma om att intressera sig för sina släktled. Släktforskning är ett omåttligt stort intresse även i länderna omkring oss.

I går skrev Ålandstidningen om svenske Mikael Levander som ägnar sin semester åt att fotografera gravstenar på Åland och årets övriga fritid åt att organisera bilderna och ladda upp dem i flertalet internetbaserade databaser för allmän användning.

Mellan 5.000 och 6.000 arbetstimmar lägger han ner på det åländska projektet, och då är bara en del av hans egen släkt från Åland. Utöver det har han också lagt ner motsvarande möda på liknande projekt i hemkommunen Ulricehamn.

Han är ett exempel på extra hängivna släktforskare, men det finns också tusentals som lägger några timmar här och några timmar där på att reda ut sina anor. Att sådan aktivitet är populär syns inte minst på den verksamhet som bedrivs av Genealogiska samfundet i Finland och Genealogiska föreningen i Sverige.

Den förstnämnda har varit aktiv i över 100 år, och har flertalet anställda, omfattande kursverksamhet och en mängd arbetsgrupper. Även den senare har snart 100 år på nacken och erbjuder en mängd olika tjänster.

På Åland finns Ålands emigrantinstitut, en förening i samma anda men som fokuserar på åländsk migration. Det är särskilt relevant här eftersom en betydande andel av befolkningen lämnade öriket under den stora emigrationsvågen kring år 1900.

Släktforskningsrörelsen har inte förskonats från interna kontroverser. Den gamla skolan av släktforskare tenderar att krocka med den nya, internetbaserade generationen. Medan den traditionella verksamheten innebar besök i arkiv, brevväxling och ett ständigt insamlande av enstaka ledtrådar kan man i dag få en hel del serverat av sökmotorer på internet.

Det finns också betaltjänster som levererar förslag och kopplar ihop ens släktträd med andra användares, så att man i ett slag kan lägga till hela grenar av tidigare okända släktingar.

Det senare innebär förstås större risk för misstag, som sedan förstärks i och med att ytterligare användare lägger till samma grenar. Det fungerar ungefär på samma sätt som när fejknyheter sprids på sociala medier.

Även med den typen av internetbaserade tjänster är släktforskning tidskrävande, och kräver framför allt en viss typ av ordningssinne och förmåga att överblicka stora mängder information. Det, i kombination med att släktforskning i dag kan skötas på distans, har skapat affärsmöjligheter som ännu inte utnyttjats i särskilt stor utsträckning.

Det finns visserligen enskilda personer som erbjuder sina tjänster inom släktforskning, men det är uppenbart att det saknas företag som riktar sig mot massmarknaden. Många vill känna till sin släkts historia, men betydligt färre är beredda att sätta ner den tid som krävs för att göra arbetet själv.

Attraktivt framställda paketlösningar till fasta priser skulle troligen möta en stor och intresserad kundkrets.

Hittat fel i texten? Skriv till oss