I fredags förra veckan skickade landskapsregeringen (LR) en skarpt formulerad skrivelse till Social- och hälsovårdsministeriet. Den handlar om ändringarna i smittskyddslagen som medför nya krav för inresa och att antalet covidtester kommer att öka markant.
Skrivelsen kommer sig av att LR hittills inte fått gehör för de frågeställningar man upprepade gånger har framfört till både Social- och hälsovårdsministeriet och Inrikesministeriet. Det finns inget sätt för Åland att leva upp till lagen, det finns frågor om konsekvenserna av det för enskilda individer. Dessutom vänder man sig emot att Helsingfors påför Ålands myndigheter ytterligare arbete utan att ha utrett vem som ska stå för kostnaderna – som beräknas uppgå till 1,5 miljoner euro i veckan.
Det är illa nog att LR:s synpunkter tidigare inte har blivit lyssnade till, trots att Social- och hälsovårdsministeriet har kallat till tjänstemannamöten för att öppna diskussionen, och trots kontakt på politisk nivå, brev och telefonsamtal. Men den här gången har ministeriet helt underlåtit sig att svara.
Sedan det tjänstemannaförslag om nytt regelverk för inresande som sedan blev gällande lag – förvisso efter omfattande korrigeringar i riksdagen – blev känt har kritiken haglat. Näringslivet, experter som Institutet för hälsa och välfärd (THL), myndigheter som gränsbevakningen, kommuner, sjukvårdsdistrikt och LR har ifrågasatt motiveringarna till den, dess rimlighet och hur den alls ska kunna verkställas.
Nu påverkas i princip hela landet av lagstiftning som inte går att genomföra i praktiken, med testkapacitet som inte räcker till någonstans och kostnader som det inte finns någon betalningslösning för.
När sakkunniga remissinstanser säger att de inte kommer att kunna följa lagen som den ser ut lyssnar man. Man backar, gör om och försöker göra bättre. Allt annat är dålig förvaltning.
Handlingar med begäran om svar med kort framförhållning har blivit vardag från Finlands regering till LR i och med pandemin. LR har påpekat flera gånger hur orimligt kort tid man har på sig att svara på komplicerade frågor, ibland bara i sitt svar, ibland offentligt genom lantrådet Veronica Thörnroos (C).
Men vad är alternativet? Man gör det bästa av situationen, lägger mindre brådskande frågor åt sidan och svarar.
Social- och hälsovårdsministeriet har fått tydliga åsikter från LR: Överlappningen mellan lagen och de tidigare reglerna är inte förenliga med grundlagen, och LR förutsätter att ministeriet kompenserar Åland för de dryga testkostnaderna som kommer med lagen och förordningen.
Sådant svarar man på, antingen ja eller nej. Eller att man måste se närmare på skrivelsen innan man återkommer.
Men man svarar.
Att över huvud taget inte besvära sig med att ge någon form alls av svar är allt annat än att leva upp till de krav man har på sig. Det är respektlöst mot de myndigheter som vill kunna göra det bästa av situationen men inte får vägledning.
Och framför allt är det respektlöst mot den del av befolkningen som drabbas hårdast och som inte får svar på vad som ska gälla nu.
Allra senast i måndags ville Veronica Thörnroos ha ett svar på skrivelsen, sade hon på fredagens extrainsatta presskonferens. Så blev det inte, kunde man konstatera efter att in i det sista ha väntat på måndagskvällen.
Det är ett misslyckande från Social- och hälsovårdsministeriets sida – för förtroende och statsmannamässighet. Det är inte utan att man, som lantrådet påpekade i fredags, börjar fundera på hur förvaltningen riktigt fungerar i Helsingfors.
