Den åländska självstyrelsen skulle inte ha kommit till utan ålänningarnas kamp för sin särställning. Hundra år av självstyrelse, fred och välstånd har gett oss en unik möjlighet att påverka och forma vårt Åland. Inte heller de rättigheter att forma våra egna individuella liv som många av oss tar för givet i dag har kommit till utan kamp. Fortfarande har människor olika möjligheter att vara delaktiga i och vara med och forma det åländska samhället.
Genom kamp och envetet arbete har till exempel kvinnor och hbtq-personer fått möjlighet att delta i samhället. Homosexualitet avkriminaliserades 1971, 1989 förbjöds diskriminering på grund av kön, 1994 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet och en könsneutral äktenskapslag trädde i kraft 2017.
Åland kan stoltsera med den första kvinnliga kyrkoherden i Finland, och den första kvinnliga stadsdirektören i Finland – bägge 1988. Det tog till 2001 innan lagtinget fick sin första kvinnliga talman, och till 2007 innan vi hade vårt första kvinnliga lantråd.
Vi har nått hit på grund av generationer av envisa kvinnor som trott att de kan förändra, om inte för sig själva så för dem som kommer efter. Mycket av det som vi ser som självklart i dag har vi dem som varit besvärliga, hatade och hånade att tacka för. De har brutit mot normer och krossat åländska glastak. Det är sällan de som nekas möjligheter som bromsar utvecklingen.
När vi diskuterar jämställdhet, delaktighet och inkludering ligger vårt fokus ofta på åtgärder för att stärka dem som står utanför eller diskrimineras på grund av till exempel funktionsförmåga, ålder, kön eller etnicitet. Sådana åtgärder behövs, men är inte tillräckliga. Att det går långsamt framåt beror på att om någon ska få mer plats och mer makt måste någon annan flytta på sig, och dela med sig.
Har du en ekonomisk situation och ett socialt nätverk som gör att du klarar tillfälliga svackor och kan hitta ett nytt jobb när du behöver? Har din åländskhet aldrig ifrågasatts, har din existens här aldrig behövt försvaras? Kan du ta dig fram på alla platser i samhället, eller är din fysiska rörlighet begränsad? Har du aldrig behövt varit orolig för att gå hand i hand med din partner på stan? Har du aldrig utsatts för rasism och diskriminering?
Då har du antagligen privilegier som inte alla ålänningar har.
Att nämna att privilegier finns är ofta provocerande, och många reagerar med ilska, skuld och protester. Att prata om privilegier ifrågasätter idén om att allt som vi har har vi förtjänat genom våra egna prestationer. Visst kan hårt arbete löna sig, men vissa av oss har en bättre utgångspunkt från början.
I stället för att känna skuld över privilegier eller att försöka förneka att vi har dem kan vi försöka agera. Man måste inte förhålla sig passiv till sina privilegier. Man kan använda dem ansvarsfullt i de situationer där de finns genom att lyssna till dem som inte har samma fördelar som du, öppna upp de sammanhang du befinner dig i och släppa in fler. Trösklarna in kan vara oöverstigliga om vi inte aktivt försöker ändra vårt sätt att arbeta, vår jargong och våra nätverk. I takt med att vissa av oss förlorar makt och tappar kontroll, vinner vi som samhälle när fler kan delta.
Den åländska utvecklings- och hållbarhetsagendan berättar vilka vi vill vara, med sikte på 2030. För att vi ska klara av omställningen till ett hållbart samhälle som kan tackla kommande kriser, ekonomiska eller ekologiska, krävs ett samhälle med lika villkor och inkludering. Inte heller det kommer att vara gratis. Det kommer att vara obekvämt att lämna ifrån sig makt och utrymme, men på sikt blir det bättre för alla.
Vilka landvinningar i jämställdhetens och likabehandlingens namn vill vi berätta om om hundra år?