Hammarlands kommun håller för andra gången på kort tid på att hamna in i en tvist om övertidsersättning sedan kommunstyrelsen förra veckan beslutade avslå anhållan från en tidigare anställd.
På pappret är frågan om övertids-ersättning inom den offentliga sektorn inte speciellt komplicerad.
Arbetsuppgifterna ska skötas inom den avtalade arbetstiden, och eventuell övertid ska godkännas av en överordnad.
Den offentliga sektorns utgifter är under ständig övervakning och inte sällan hörs rop om krav på inbesparingar och effektiviseringar. Inte minst i tider som dessa då övriga delar av samhället tvingas räkna varje cent.
Med det sagt måste den offentliga sektorn också kunna vara snabbfotad och flexibel när situationen kräver det. Men för det krävs både förståelse från samhället och ett kommunalt ledarskap som vågar reglera sin egen verksamhet.
Att rida på paragrafer oaktat vilken situation eller dilemma man står inför är sällan ett recept till framgång – och det är precis det en majoritet i Hammarlands kommunstyrelse gör när man väljer att inte godkänna övertidsersättning.
I det här fallet handlade det om en ny tjänst som barnomsomsorgs- och äldreomsorgsledare som upprättades av Hammarland tillsammans med grannkommunen Eckerö i samband med att Kommunernas socialtjänst (KST) tog över socialvårdsverksamheten 2021.
Egentligen kan man fråga sig om inte båda kommuner var överdrivet optimistiska redan inför 2021. Att bara budgetera en halv tjänst för arbetet med att leda kommunens barnomsorg och äldreomsorg känns tajt.
Och det var det också. Det är barnomsomsorgs- och äldreomsorgsledarens 400 övertidstimmar ett bevis på – som nu också understryks av det faktum att både Eckerö och Hammarland i år inrättat egna tjänster på 100 procent respektive 80 procent för att hantera arbetsbördan.
Hammarlands kommundirektör var i sin beredning också tydlig med att arbetstiden inte räckt till trots att tjänstemannen arbetat effektivt, självständigt och flitigt. Men trots det väljer en majoritet alltså paragrafen före förnuftet.
Det är märkligt på flera sätt. Visst, det är eftersträvansvärt att den offentliga sektorn håller tillbaka med sina kostnader. Att låta den svälla bara per automatik är definitivt inget självändamål. Snarare tvärtom, men när det gäller frågor som barnomsorg och skola får det inte kompromissas – och om kommunerna tvingas till det måste de antingen får mer pengar, eller se över sina andra ansvarsområden.
Samtidigt går hela välfärden på knäna i jakten på personal och kompetens. På Åland har både äldreomsorgen och barnomsorgen flera gånger under de senaste åren slagit larm, bland annat på grund av att det inte finns någon personal – vilket delvis har att göra med att den offentliga sektorn inte kan erbjuda konkurrenskraftiga villkor.
Att i ett sådant läge agera som Hammarland gör är synnerligen märkligt, och i förlängningen skadar det både kommunens och hela den offentliga sektorns rykte som arbetsgivare inom en bransch som skriker efter personal och kompetens.
