Åland har mycket goda juridiska, politiska och moraliska argument till varför självstyrelsen bör ha en egen plats i Europaparlamentet. Men viljan att ta strid i frågan verkar påfallande låg i lagtinget.
Åland har mycket goda juridiska, politiska och moraliska argument till varför självstyrelsen bör ha en egen plats i Europaparlamentet. Men viljan att ta strid i frågan verkar påfallande låg i lagtinget.
Foto: Daniel Eriksson
Foto:

Bild

Ge inte upp kampen om parlamentsplatsen så lätt

På nytt gör Åland en framstöt för att få en rättmätig plats i Europaparlamentet. Men självförtroendet bland åländska politiker är lågt – och man har ingen plan för hur man ska nå sitt mål annat än att snällt be om platsen.

Dagens ämne: Åländsk plats i Europaparlamentet
Citatet:
”Sluta att fega, visa lite vilja, lite jävlar anamma – annars blir uppgivenheten bilden av den åländska självstyrelsen.”

I förra veckan lämnade lagtingets talmanskonferens in en framställan till lagtinget som man vill skicka till riksdagen. I den för man på nytt fram alla argument till varför Åland bör tilldelas den extra plats i Europaparlamentet som Finland kommer att få efter valet i juni.

Argumenten är desamma som de varit under många år, och de är lika goda då som nu. Det självstyrda Åland har givit upp ett stor del av sina behörigheter till EU och därför är det rimligt att landskapet garanteras en plats vid EU-bordet i form av ett mandat i parlamentet. Man påtalar också de flertal gånger som finska regeringar uttalat att man vill jobba för att Åland ska få inflytande över EU-processen.
Hittills har dock det konkreta politiska intresset i Finland att infria löftena varit svalt. I samband med brexit fick Finland ett extra mandat, men det sällades till de tidigare och tilldelades inte Åland.

I och med att EU vill jämna ut styrkeförhållandena i parlamentet en smula uppstår en ny chans. Riksdagsledamot Mats Löfström har lämnat in en motion till riksdagen i frågan, och inom kort kommer lagtinget att skicka sitt krav.

Men i lagtingsdebatten i måndags var det tydligt att väldigt få ledamöter tror att de åländska framstötarna kommer att lyckas.
Å andra sidan tycks man inte heller vara villiga att sätta hårt mot hårt.

Ålands framtids Anders Eriksson ifrågasatte varför hans kollegor tycktes acceptera sakernas tillstånd utan åtgärd. ”När vi rycker på axlarna och säger att det inte något, då accepterar vi det. Vi måste i stället fundera på vad som blir plan B”, sade Eriksson.

Det fick förvisso flera ledamöter att diskutera om man ställer några motkrav för stöd till finländska partier i EU-valet, längre än så kom man inte.
Den plan B som Eriksson, mycket rimligt, efterfrågade syntes inte till.

Varför framstår Åland och lagtinget ständigt som så konflikträdda i frågor där man trots allt är både helt överens och in i ryggmärgen övertygade om att man har rätt.

I fråga om EU-parlamentsplatsen finns mycket goda juridiska, politiska och moraliska argument för att Finland de facto missbrukar sin ställning visavi den åländska minoriteten. Varför inte skrika ut detta för världen? Varför inte använda de verktyg som finns i den åländska arsenalen?
Det är uppenbart att Finland inte tänker dela med sig av makten (och pengarna) i Bryssel i första taget trots alla argument. Då måste Åland hitta den plan B som Eriksson efterlyser.
Redan är lagtinget överens i sakfrågan, nu måste man samla sig för att också hitta en gemensam strategi för att tvinga Finland att leva upp till sina löften och sina skyldigheter.
Sluta att fega, visa lite vilja, lite jävlar anamma – annars blir uppgivenheten bilden av den åländska självstyrelsen. Och det är (väl?) inte en sann bild.

Jonas Bladh

tel: 266 38

Hittat fel i texten? Skriv till oss