I februari 2020 deltog jag på en konferens och diskuterade framtidens företagande och arbetsmöjligheter med, i min mening, några av Europas smartaste företagshjärnor. En av de frågor som stack ut var den brinnande (och stundtals hetsiga) diskussionen om arbete på distans. Möjligheten, det vill säga infrastrukturen, hade ju funnits sedan länge. Frågan nu var när vi kunde se att distansarbete blev verklighet.
Jag minns att jag själv inte hörde till de som trodde att arbetsmarknaden så radikalt kunde ändras de kommande åren. Företagskulturen i Norden har ju faktiskt alltid påpekat att en arbetstagare som arbetar hemifrån kanske gör det för att slippa undan arbete? Några veckor senare skulle diskussionen vi haft tillhöra det förflutna och framtiden stod helt plötsligt och knackade på dörren.
Det var minst sagt några dramatiska veckor i mars under föregående år. Inte nog med att vi skulle hantera rädslan av den pandemi som spred sig snabbt över jorden. Vi skulle också hantera ett, på obestämd tid, distansarbete för miljontals människor här i Norden. Kritiska samhällsfunktioner som banker, försäkringsbolag, delar av vården och andra statsfunktioner behövde nu ställa om sig – snabbt!
Vi snabbspolar till nutid. Vi har nu levt med covid-19 i ett och ett halvt år. Helt plötsligt är det som att diskussionen om distansarbete är ett minne blott. Nu ställer helt plötsligt arbetstagarna nya krav. För att ens kunna tänka sig att ta en anställning så krävs ett löfte om distansarbete. På livstid.
För den som intresserar sig för statistik kan man läsa en hel del om nettoinflyttningen till storstäder under pandemin. Kanske inte helt förvånande så har nettoinflyttningen minskat även om den fortfarande är positiv i de flesta storstäder. Det är inte så att just själva inflyttningen minskat utan i stället har utflyttningen ökat markant.
Utflyttningen beror så klart på flera saker. En av dem är att man vill bo på en ort med färre antal personer per kvadratmeter. Alltså det självklara svaret. Men kanske mer intressant för en plats som Åland är viljan att flytta hem till sin hemort, få större yta för mindre pengar och det kanske viktigaste: du kan behålla samma jobb du har i dag. Alltså är det numera inte lika viktigt hur arbetsmarknaden på den orten man bosätter sig på ser ut. Vilken frihet, eller hur?
Jag gav ett exempel på ett föredrag för några år sedan som får en att reflektera i dag några år senare. Vi har Malin, 28 år, bosatt på en mindre ort i Sverige. Hon har hög utbildning och är väldigt ambitiös i sitt arbete och hennes kollegor beskriver henne som bland de bästa de arbetat med. Nu drar alla arbetsgivare öronen till sig. Låter som en bra rekrytering, eller hur?
Det finns dock ett problem för Malin. Boendet. Eftersom Malin valt att skaffa två barn och bor med sin partner på en mindre ort är de större städerna och de breda karriärmöjligheterna stängda. Insatsen är helt enkelt för hög.
Nu, 2021, kan vi kan konstatera att den geografiska platsen du bor på spelar mindre roll. Arbetsgivarna söker den bästa kompetensen var den än finns. Småorterna gör reklam som aldrig förr och satsar på att fräscha upp infrastruktur och boende för att kunna få så stor inflyttning som möjligt.
Utflyttningen har startat, landsbygden och semesterorterna är stora vinnare rent ekonomiskt och deras samhällen har börjat växa igen. Men frågan man ställer sig är var Åland står?
I samma område där jag bor på Åland bor två svenska entreprenörer vars bolag växt radikalt under de senaste åren (bra jobbat!). De berättade för mig att flytten till Åland var den värsta de varit med om. Inte på grund av att man skulle frakta alla sina saker över Östersjön, utan på grund av byråkratin på Åland.
Jag har dessutom flera åländska vänner i Sverige som under pandemin funderat på att flytta hem men vet inte vad som erbjuds dem. Dessutom är det krångligt att få tag i informationen. Märkligt, eller hur?
Nu kanske du som läser tycker att den informationen finns tillgänglig. Några samtal bort så är ju ”saken klar”, som man brukar säga. Det här sättet att tänka är inte helt ovanligt bland de som redan vet hur något fungerar. Det är ju självklart för dig.
Låt oss utveckla frågan om självklarhet lite. Om saker är så självklara i livet hade alltså annonser, reklam och PR gällande arbete, resor, produkter, tjänster med mera varit helt onödiga. Det är de ju inte. Kommunikation och PR är nyckel i frågan om Åland och det gäller att göra det lättillgängligt.
Åland har en potential som kanske ingen annan plats i Norden genom sin geografiska plats och sitt självstyre. Här kan man erbjuda lägre skatt, närhet till vatten, vacker natur, attraktiva fastigheter och en trygg plats för familjen.
Men ska man vara attraktiv för någon som funderar på att flytta till en ny ort eller vända hem krävs två saker: enkelhet och kommunikation. Med enkelhet menas en hjälpande hand under flytten. Om byråkratin är komplicerad gör vi det åt dig. Det ska i princip vara en knapptryckning för att flytta hit. Med paketering talar vi om kommunikation. Om ingen känner till möjligheterna, varför skulle man då överväga Åland?
Vi ska inte glömma bort att det görs insatser inom detta område i dag. Men för att kunna nå ut, nu när intresset för nya platser och möjligheter är som störst, måste vi snabbt uppgradera vår investering och satsa på headhunting av hemvändare, intelligent målgruppsannonsering, ambassadörsskap, flytt av bolag, en kreativ entreprenörsmiljö och satsning på attraktiv infrastruktur.
Slutligen är ju frågan vad vi vill. Möjligheten står där och knackar på dörren. Kommer vi välkomna den? Jag hoppas i alla fall att Malin snart flyttar hit med sin familj och väljer en framtid här.
