När jag fick frågan om jag ville skriva en gästledare i sommar tvekade jag först. Trots att erbjudandet lockade hade jag ingen aning om vad jag kunde skriva om, vad som skulle gå hem i stugorna. Jag tänkte att jag säkerligen är alldeles för pro-EU, och att vad jag än skulle skriva skulle ses som svammel och som att jag lovordar Europeiska unionen utan närmare eftertanke. För lovordar EU, det gör jag hela tiden, var jag än är.
Det jag till sist insåg var att det är ju just för att jag älskar EU som jag har det jobbet jag har. Jag skulle inte jobba på Europaparlamentet om jag inte ville vara med och forma EU:s framtid.
Jag har så länge jag kan minnas varit intresserad av världen utanför Åland och Norden, och bestämde mig tidigt att jag skulle ut i Europa för att studera.
Direkt efter studenten drog jag iväg till Irland på egen hand, trots att jag inte kände någon där eller hade varit där mer än en tredagarsvisit till universitetet. Mina studier reflekterade min längtan att jobba internationellt – min inriktning var politik och internationella relationer, med starkt fokus på världens olika hörn.
Det var via det jag fick smak för EU, när jag efter min examen fick en praktikplats hos åländska specialrådgivaren i Bryssel (som nu heter ministerråd). Jag fastnade helt för EU, och tog sedan en master inom Europastudier, återigen med fokus på EU:s internationella roll. Det faktumet att jag sedan landade jobbet som åländsk specialmedarbetare hos Nils Torvalds var helt otroligt, jag hade ju förväntat mig att en sådan position skulle ligga längre fram i tiden!
Att få jobba både med Åland och EU är en perfekt mix av hemma och borta, och just den där konkreta kopplingen till ön ger mig en känsla av trygghet när jag är på vift. Vad kan vara roligare än att få jobba med det man brinner för samtidigt som man inte behöver välja mellan det och ens favoritplats i världen? Trots detta, trots att jag älskar både Åland och EU, så betyder det inte att det inte finns saker vi kunde göra bättre, både på europeisk nivå och hemma.
Debatten kring EU är ofta hård, och tongångarna stränga. Som en ytterst EU-positiv person är det inte något jag gillar, men i många fall är det rättfärdigad kritik. Problemet enligt mig är att debatten kring EU har vinklats till att en person måste vara antingen hundra procent för EU, eller helt emot. Att falla någonstans på spektrumet mitt emellan dessa poler är att inte ta ställning, utan att vela ha det bästa av två världar. Men varför skulle man inte kunna få det bästa av båda världarna?
EU är inte en lösryckt instans som helt på eget bevåg tar initiativ till lagar och regelverk. Ibland kommer ett initiativ från medborgare eller från Europaparlamentet, men för det mesta kommer den ursprungliga idén från ett eller annat medlemsland. Europeiska Kommissionen vill sällan något på egen hand, utan jobbar utifrån vad ministerier och i förlängningen medborgare önskar. Vad detta sedan innebär är att det är vi, alla EU:s medborgare, som väljer vad EU bör satsa på i framtiden. Det är vi som väljer vår egen väg.
För att detta ska lyckas, och för att vi ålänningar sedan också ska ha något att säga till om, måste vi föra en öppen dialog inte bara med andra länder och regioner, utan även inom vårt eget samhälle.
EU är inte separat från det åländska samhället, utan är en del av det, liksom Åland är en del av EU. Genom att prata om vad det är vi vill med vårt medlemskap, samt vilken riktning vi vill att EU ska ta, har vi en mycket större chans att göra skillnad. En proaktiv agenda med tydliga, konkreta mål och åtgärder ger oss mer handlingskraft än vad man skulle kunna tro, och det gör också vårt arbete i EU lättare, om vi vet exakt vad ålänningar önskar.
Självklart innebär det att den allmänna debatten på Åland måste fokusera mer på EU-frågor, och gemene person på Åland måste få göra sin röst hörd. Visserligen har EU nu genom Framtidskonferensen öppnat upp för medborgardeltagande på ett sätt som vi inte skådat tidigare.
Men samtidigt som denna konferens är ett mycket bra initiativ, är jag övertygad om att ingenting är bättre än samhälleligt engagemang och öppna samtal med alla i vår närhet om vad exakt det är vi vill ha. Det är snarare det som är den magiska ingrediensen till den gemenskap som är EU!
