Svensk politisk historia är skriven. Vänsterpartiet (V), Sverigedemokraterna (SD), Moderaterna (M) och Kristdemokraterna (KD) har röstat för en misstroendeförklaring mot Stefan Löfvens socialdemokratiska (S) regering.
Löfven är den första statsministern som fälls av riksdagen i en misstroendeomröstning. Senast på tisdag ska han antingen utlysa extraval eller avgå och då inleds talmansrundor.
Bakgrunden är att SD väckte misstroende efter att V sagt att man inte längre har förtroende för Stefan Löfven på grund av utredningsförslaget om fri hyressättning av nyproducerade bostäder. Förslaget är en del av januariavtalet mellan S, Centerpartiet (C), Miljöpartiet (MP) och Liberalerna (L).
Sverige går redan igenom en smittskyddskris och en ekonomisk kris. Somliga menar att det är oansvarigt av vissa partier att kasta ut Sverige i en politisk cirkus i det här läget. I synnerhet då förslaget om fri hyressättning fortfarande bara befinner sig på remisstadiet.
Man kan vara hur rasande man vill på V för att de ihop med SD ställer till med regeringskris, men V:s frustration är förståelig. De har länge flaggat för att marknadshyrorna måste bort från bordet för att de ska acceptera Stefan Löfven som statsminister. Januariavtalet vilar på att V ska tolerera det som partierna i avtalet kommer fram till, och till slut fick de nog. I ett land med parlamentarism borde det inte komma som en överraskning.
Regeringen trodde att det skulle gå att kompromissa med V och köpa deras stöd med någon symbolisk eftergift. De har underskattat kraften i sakfrågan och V:s stridsvilja.
Vad som dock är olyckligt är att V initierar misstroendet utan någon plan för hur en kommande regering ska se ut och vilken politik som ska styra landet.
Många felbedömningar har gjorts längs vägen. Alla partier verkar ha feltolkat varandra.
S insåg inte att V tänkte driva frågan så här långt, eller att M och KD skulle hjälpa dem. Regeringen var inte beredd på att SD skulle rusa fram med ett misstroende så snabbt.
Som en spännande bihistoria meddelar L att de nu betraktar januariavtalet som upplöst och att de i varje läge framöver tänker stötta M, ett sidbyte som V inte kan ha räknat med.
Den politiska osäkerheten är i det närmaste total vilket ökar sannolikheten för ett extraval.
För partier som L, MP och KD finns uppenbara anledningar att inte vilja gå till extraval. De ligger alla nära fyraprocentsspärren och riskerar att åka ut om de inte får tillräckligt med stödröster.
De enda som inte tycks vara kluvna inför situationen är SD, de har bara att vinna på att det är politiskt kaos. Dels vill de ha bort regeringen Löfven, dels har de vuxit sedan förra valet och ligger på stabila 19 procent av väljarstödet.
C är tydliga med att de inte tänker regera med SD, men de vill inte heller ge V inflytande.
– Sverige behöver en regering som inte är beroende av ytterkanternas humörsvängningar, sade centerledaren Annie Lööf under sitt anförande i riksdagen.
Både C och V behövs om S ska ha en majoritet i riksdagen och den viktigaste frågan nu är: kan C ändra sig?
Annie Lööfs parti sitter på mandatet att avgöra vägen framåt. C kan antingen kompromissa i frågan om fri hyressättning eller byta fot och stödja en borgerlig regering. Det är dags att Lööf vågar visa vilken politisk sida hon tänker stå på. Vad är viktigast, fri hyressättning eller att hålla SD borta från makten?
