Katrina återvände till Österbotten

Hos oss, liksom hos många andra familjer, fanns Sally Salminens bok i bokhyllan. Dessutom hade vi den som högläsningsbok i lågstadiet i Petalax. Den lämnade spår som en stark historia redan då.

I fjol hade jag möjlighet att se Emma Klingenberg & co:s fina Katrina-föreställning i det mindre formatet på Wasa Teater.

Nu fick historien ännu ett nytt större format. Men trots formatet, en fokusering på människan Katrina och en regi som också gallrat och komprimerat och lagt till flera nya uttryck i form av en organisk koreografi och en avskalad men effektfull scenografi. Det gav också oss i publiken tid att reflektera och igenkänna föreställningens känslolägen och ta in dem, känna vår egen puls och andning när Katrina hämtade sig efter en dramatisk scen.

Jag har egentligen aldrig hört Jack Mattssons musik mera än något stycke här och där, sjungit ”Håll Räjt” på Manskörsförbundets träff i Jakobstad i oktober, utan att veta exakt var den hör hemma. Nu fick jag höra denna helhet i ett sinfoniettautförande med läckra orkestreringar och fin balans mellan sångarna och orkesterdiket. Mattsons musik är personlig och han blandar influenserna av folkmusik och sjömanssånger naturligt i de scener där de används. Melodiken är tilltalande med fina knorrar och harmoniska kryddor. Äppelträdet och Sommarpsalmen fick mig att söka näsduken.

Anna-Maria Helsing skapar alltid en trygghet framför ensembler och får tilliten att fungera båda vägarna – då blir också utförandena optimala.

Erica Back skulle jag kunna höra på hur länge som helst. Hennes mjuka och fylliga mezzosopran har ett uttrycksregister som är så finkalibrerat att alla små skiftningar i text, tolkning och frasering framstår i hela sin klarhet. Inget blir missförstått eller behöver förklaras. Detta tillsammans med hennes naturlighet i såväl sång som tal gör att hon är Katrina.

Pojkarna/männen gör också sångligt utmärkta roller. Philip Björkqvists myndiga basbaryton är trovärdig och tenorerna Leonard Brändström och Andreas Nordström klingar befriande. Therese Karlsson har jag alltid tyckt om och hennes fina sång Det ska komma en vår igen får visa henne i sin egen glans.

Så har vi kören som klingar utmärkt, rent och pregnant i insatser och dynamik. Balansen är alltid på plats mellan stämmor, solister och orkester. All rörelse fungerar naturligt och stärker de budskap som föreställningen ger, utan att vara övertydliga och skriva på näsan. Det är just den här balansen mellan de olika musikaliska och konstnärliga uttrycken som gjorde föreställningen hel. Den inbjuder och omsluter.

Tack för att ni förde Katrina hem till Österbotten.

Rolf Nordman