Liksom du har jag reagerat över domen. Vad har fått ägarna att skaffa sig hästar och vad skulle de ha hästarna till? Ja, en gåta är det och jag undrar om rätten har sökt klarhet i dessa frågor?
Troligen inte, för i så fall skulle man väl aldrig ha kunnat komma fram till det ofattbara beslutet att ge dessa båda djurplågare möjlighet att efter 4 år på nytt införskaffa (och rimligtvis på nytt bedriva vanvård av) hästar!?
Det krävs inte mycket insikt i människans psyke för att inse att det (ohyggliga) som uppdagats på denna ”hästgård” är så genuint oempatiskt präglat att inget annat än ett livslångt förbud mot att äga djur kan anses svara mot brottets svårighetsgrad!
Dessutom har jag undrat över varför ÅMHM och den veterinär som först skulle undersöka förhållandena på gården - men inte ”hittade fram” –inte ställs till svars som medansvariga för det inträffade? Hur är den ”djurdoktor” beskaffad som inte fullföljer sitt uppdrag –eller försäkrar sig om att någon annan tar tag i det –när det rör en så allvarlig fråga som djurplågeri? Hur illa måste inte den myndighet fungera som kan låta en fråga av denna beskaffenhet ”falla mellan stolarna”(vilka stolar)? Här måste finnas personligt ansvar att utkräva!?
Jag skulle föreslå att man gör det! Månne det inte skulle hjälpa ÅMHM att en dag kunna bli den fungerande djurskyddsmyndighet som den åländska tama faunan förtjänar?
Per-Arne Kling, Mangelbo
